Entombed i Portugal

Entombed. Gillar ni den gruppen? Jag vet inte hur den låter, men eftersom Jesús gillar den lutar det åt att jag inte gör det, men man vet aldrig.
Det var i alla fall just den svenska dödsmetallgruppen som var anledningen till att vi var i Portugal i helgen. De skulle spela i en lokal i Loulé på Algarvekusten, och eftersom José Alberto också gillar Entombed åkte vi allihop, fyra vuxna och två småttingar. Loren och jag hängde på eftersom vi inte gärna missar en rolig helgresa till Portugal.
Det är så himla bra att åka iväg med kompisar som också har småbarn, de vet vad det handlar om, trötthet, gnäll, hunger, väntanväntanväntan, ombyte och hela köret... Ännu bättre är det när kompisarna dessutom gillar god mat lika mycket som vi gör.

Första stoppet blev O Infante i Altura där vi åt lunch. Vi beställde tre rätter att dela på. Bacalao a Bras, en gryta med ris och skaldjur som var gudomlig, och dessutom en cataplana proppfull med skaldjur. Men när det var dags att ta för sig av den var jag så mätt att jag bara orkade en mussla och en räka. Räkan var lika stor som min hand.
Plats för efterrätt fanns det förstås. Det är som om jag hade två magar. En för mat och en för efterätt och den ena påverkas inte av den andra. Disa och jag delade på en fruktsallad med glass och grädde.

Vi satt där i över tre timmar innan vi, väldigt mätta och nöjda, åkte vidare.
Jag hade hittat ett genombra hotell i Loulé. Loule Jardim Hotel. Fint, personalen var  go, en liten pool som har öppet på sommaren och suverän frukost. Rekommenderas varmt, ifall någon åker till Loulé.

Vi kikade på stan, fikade, hittade lokalen där det visade sig att konserten skulle börja fyra timmar senare än vi trott, åt middag, minst en (jag) blev tokig på vilda ungar. På middagsstället kom det in ett par killar som Jesús genast konstaterade att de måste vara svenskar, och det var de, och jag blev besviken över att de inte stannande så att jag fick höra dem prata svenska. Det är så sällan jag hör någon prata svenska att det är en upplevelse varje gång det händer.
På hotellet sprang Jesús på sångaren Lars-Göran Petrov vid hissen och sa Hej på svenska, varpå Petrov trodde att Jesús var svensk och sa något som Jesús inte förstod, så han ropade ut mig i korridoren. Jag fick prata lite svenska ändå:-)
När han kom tillbaka sov Disa och jag sedan länge.
Frukosten var så himla bra. När Jesús och jag sover borta stannar vi över på de billigaste budgetställena, och de har sällan frukost. Det hade det här hotellet, och vilken frukost! Den som är van vid en svensk hotellfrukostbuffé kanske inte skulle bli så imponerad, men här fanns olika sorters bröd, frukost, flingor, ägg och bacon, nutella, marmelad och andra pålägg, äpplekaka, frasiga crossianter...
(Svenskarna i bandet hade redan åkt vidare, och jag som hade hoppats på en dagstidning blev utan. (Låter kanske knäppt, men jag tänker mig att alla är som jag, flyger med en tjock dagstidning som läses noga under resan, och när man är framme är den utläst men man slänger den inte utan har den kvar, och då kanske någon som inte läst en svensk dagstidning sedan i somras kan få den, om tidningen ändå bara ligger och tar plats i bagaget... Det låter lite knäppt, ser jag nu, men när jag tänker tanken verkar det vettigt.)

Därefter åkte vi till Faro.

Gick en runda i den mysiga stadsdelen, Disa lekte på lekplatsen och solen låg på ganska starkt. Det var rena sommarvärmen!

Jesús tog med Disa in i katedralen, och hon älskade den. Allt som fanns att titta på, orgeln och kören.
När de varit där en bra stund och gick ut ville Disa gå in igen, så det gjorde de.

Det blev lunch på ett ställe på en gågata, där ungarna inte kunde bli överkörda av bilar, och vi tog olika fiskrätter allihop.

En god lunch kräver ju en glass som efterrätt, och Disa såg så mycket fram emot glass att hon motstod sömnen, så vi köpte glass i hamnen och satte oss nästan med fötterna i vattnet. Disa ville plaska och det fick hon,. Tyvärr la jag ifrån mig kameran just efter att hon klättrat upp på statyn och plumsat i (inte djupt, bara ett trappsteg som hon inte såg). Annars hade ni fått se på bild på hur Jesús sprang ner i vattnet med skorna på för att dra upp Disa, som grät.

Lille Gael slängde inte sig själv i vattnet, utan sin gula leksaksbil. Han är liten och brydde sig inte, men det gjorde stort intryck på Disa som började sjunga om den slängda bilen som låg i vattnet och inte kunde räddas.
Bilden nedan tog jag när vi allihop stod och tittade ner på bilen.

Portugal avslutades med ett obligatoriskt besök på en stormarknad, där vi brukar köpa med roliga drycker, bröd och kul, portugisisk mat.

Jag är väldigt glad över att bo så nära Portugal.