fredag 5 februari 2016

Spansk begravning, och en mycket ledsen Disa

I tisdags var det över. Familjen samlades på sjukhuset. Ja, de flesta var ändå där hela tiden.

På onsdagen var vi, samt svärmor, på tanatoriet. Ett tanatorium är en byggnad dit den döda förs i kista, och där tar de närmast sörjande emot vänner och släktingar fram till kremeringen. Varje familj får tillgång till ett rum med ett par soffor, lite drycker och fikabröd samt kistan, stängd eller öppen beroende på familjens önskan, bakom en glasvägg. Sedan kommer alla vänner och släktingar dit för att tillbringa dagen med de närmast sörjande.

När någon dör här går en telefonkedja igång. Varje avlägsen bekant, verkar det som, informeras om den som avlidit, och folk ringer och skickar meddelanden och kommer till tanatoriet för att hålla sällskap.

Jesús hade fasat för det här. Han har isolerat sig helt under den här tiden och inte velat prata med någon. Han hade inte alls någon lust att behöva träffa folk, men nu är det så det går till i Spanien. Han råkade dessutom vara den första i familjen på plats och fick börja ta emot släktingar ensam. Efter ett par timmar var han så trött på alla frågor från grannar och föräldrarnas bekanta om vad som hänt, om hon led mycket och så vidare, att han stack därifrån och satt i en park med en vän istället, och dit kom också hans besökare för att träffa honom.

Jag tror att han uppskattade alla egna besök, de egna vännerna och kollegorna som var hänsynsfulla och inte frågade efter detaljer och beklagade sorgen.

På eftermiddagen hölls en mycket opersonlig gudstjänst, och några timmar senare kördes kistan för kremering. Innan den fördes in i ugnen täcktes den av för att de närmaste skulle se att det var rätt person.

Dagen efter hämtades urnan med aska och sattes i det lilla skåpet på kyrkogården. Här grävs de döda inte ner.

Vad jag kommer att minnas mest från dagen på tanatoriet är Disa. Tyvärr.

Hur mycket jag än har försökt kunde det inte undvikas att Disa skulle påverkas av allt som hänt.
Jag har försökt hålla ihop allt så att Jesús har kunnat koncentrera sig på det enda; att vara hos sin mamma på sjukhuset. Han har bara kommit hem för att sova, ibland inte ens det.

Det är svårt att göra allt själv med ett litet barn. Laga mat till oss, diska, hitta barnvakt... Medan Disa är vaken går det inte att göra något. Jag har varit ute och gått med vagnen i timmar, desperat, för att få henne att somna, hon har missat måltider eftersom hon somnat vid fel tidpunkt, men då har jag kunnat laga mat under tiden. En natt diskade och städade jag till klockan fem på morgonen, för det fanns ingen annan tid på dygnet, och det var akut.

Jag har varit stressad och orolig och ledsen och det har ibland gått ut över Disa. Denna snälla, snälla unge, som nyss fyllde ett och ett halvt år och som hade namnsdag i onsdags. Blivit blixtarg och vrålat åt henne för att hon har fått bajs på fingrarna vid blöjbytet eller lagt jord från blomkrukan på golvet och sådana struntsaker. Eller när hon hängt i mina ben och skrikit för att jag inte har tagit upp henne i famnen eftersom jag inte kunnat medan jag fixat frukost åt henne, och hon och till slut bitit mig i benet av ilska. Vid fyra-femtiden varje eftermiddag har jag varit så stressad för att få henne i ordning och lämna henne hos någon för att själv kunna åka till sjukhuset för någon eller ett par timmar, att när jag äntligen kommit iväg har jag sprungit till bussen.

Disa har lämnats hos olika personer varje dag. hon är inte van att bli bortlämnad och tycker inte om det. Har gråtit, gått och letat efter mig, frågat efter mig.

Sista lämningen var i onsdags för att jag skulle kunna vara med på tantoriet. Disa skulle få vara hemma hos Lidia som bor i närheten. Lidia är annars en av Disas favoriter, men det har väl blivit för många lämningar. Sent på eftermiddagen ringde jag för att höra om de var i närheten, vi skulle fika med Jesús vänner som var där, och komma ifrån tanatoriet en stund, kanske ville de titta förbi?
Och Lidia kom med Disa i famnen, och jag har aldrig sett Disa så ledsen förut. Någon sa att hon verkade nyvaken. Hon hade vaknat en halvtimme tidigare, men det där var inte ett nyvaket ansikte. Det var ett mycket, mycket ledset ansikte. Hon blev inte ens glad att se oss. Det var resignation och hopplöshet och sorgsenhet, som att det inte spelade någon roll, för vi lämnar bara bort henne ändå.
Helt tyst var hon också, hon som pratar så mycket annars. Vatten ville hon inte ha, ingen drickchoklad från min kopp, inget kex. Hon ville bara ner på golvet och gå ut.

Hon var med oss på baren, sedan fick hon följa med till tanatoriet. Jesús gick in och berättade för sin pappa att Disa var där, och han kom genast ut för att träffa henne, de har inte setts sedan innan sjukhusvistelsen, och han tog henne tyst i famnen, sa inte ett ord, bara höll om henne, och efter en stund började Disa prata med honom. Hon berättade på sitt sätt och visade sin farfar olika saker som hon såg, och blev mer sig själv. Efter en stund lekte hon lite i trappan med mig och Lidia, och jag bestämde att nu är det slut på den här tanatoriehistorien, jag lämnar inte Disa en gång till, jag följer inte med till kremeringen och väntar där borta i flera timmar. Det är slut på den här förfärliga perioden nu. Så jag åkte hem med Disa.

Vi köpte äppeljuice och  pommes frites med sås på kebabstället mitt emot och Disa åt och åt, hon äter så lite när hon är borta och behövde väl ta igen, jag har ändå försökt att pricka lämningarna så att jag har varit med henne vid de större måltiderna, och hon åt två tredjedelar av den stora portionen med pommes frites och kladdade ner soffa och fjärrkontroll och mobil och leksaker, men det spelade ingen roll, hon blev allt mer sig själv igen.

Min fina, oskyldiga unge. Det har inte gått bra det, här, men jag har inte kunnat göra det bättre tyvärr. Jag ska lappa ihop så gott jag kan.

31 kommentarer:

  1. Finaste du!!! Jag har läst och följt er men inte haft tillfälle att kommentera tidigare även om jag velat. Nu kan jag. och MÅSTE. För du ska verkligen inte känna dåligt samvete. Du hr gjort allt du kunnat i en situation som varit enormt svår och påfrestande för er alla. Det ÄR jobbigt att ha så små barn. Även i den vanligaste vardagen. De kräver mycket. De suger ur energi. De är beroende av oss föräldrar. Såklart det är jobbigt. Att Disa dessutom inte äter så som du skulle vilja lägger på ytterligare mer jobb och framförallt oro och stress. Vi älskar våra barn. Men för den saken skull finns det gånger vi inte alltid klarar av att ha det tålamod vi skulle önska. Och nu. I en situation som denna. Då är det verkligen tufft. Du har försökt att finnas för både Disa och Jesus. Det är otroligt svårt. Samtidigt som du också försökt att finna tid till dig själv. och då menar jag saker som att äta, sova, göra praktiska saker för att underlätta din vardag eller kanske mest för att den inte ska rosta ihop fullständigt. Sådant tar enormt mycket energi. Din oro och även din sorg har också funnits där.
    Självklart har det påverkat Disa. Konstigt vore det annars. Men jag är mer eller mindre säker på att hon inte tagit skada. Det svåra med såpass små barn är att de inte riktgt kan förstå. De känner av atmosfärer, de förstår att deras rutiner ändras, de saknar sina föräldrar men förstår inte varför de lämnas till andra personer. Självklart gör det att de blir både sorgsna, ledsna, arga, frustrerade, rädda och undrande. Men inget av detta kommer att "förstöra" Disa. Vi är människor. Fullkomligt fantastiska varelser. Vi lär oss av nästan alla våra upplevelser. Disa kommer säkert att vilja vara hos er mer nu. Vara mer mammig. och pampig. Måste återvinna sin trygghet. Sin vardag. Men hon kommer att göra det. Var så säker! Och kanske kommer hennes undermedvetna att säga henne att "jaha, det var jätteunderligt ett tag och min värld kändes som den rasade samman, men den GJORDE ändå inte det. Mamma och pappa och alla andra jag älskar kom tillbaka och jag fick igen min vanliga vardagsrutin". Jag tror att man i sådana här situationer alltid förändras något. Vuxen som barn. Man går igenom något mycket traumatiskt. TILLSAMMANS. Självklart vill man som förälder skydda sina barn mot allt svårt. Allt hemskt. Allt jobbigt. men man kan inte det. Det man KAN är att finnas där för sitt barn. ch det har du definitivt visat. Även om du inte kunnat vara med henne 100% av dygnets timmar. Så har du visat henne att du alltid kommer tillbaka. Du är en sådan fin mamma till Disa! Och jag hoppas verkligen att du inte dömer vare sig dig själv eller din omgivning för hårt. Svåra kriser kommer att komma i livet. Och det är aldrig "rätt tid" för dem. Men vi gör vad vi måste för alla och jag tycker det verkar som om du och jesus gjort precis allt för att Disa ska ha det så bra som möjligt mitt i ert kaos. Er sorg.
    Nu hoppas jag bara att ni alla kan få tid att vara tillsammans och läka. Sörja. Hitta tillbaka.
    VARM KRAM!!!!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för den långa, fina kommentaren! Du sätter ord på så mycket att mina egna blir överflödiga. Jag vet inte vad jag ska skriva. Du förstår ju precis. Jag har läst det du har skrivit flera gånger.
      Tack igen för att du tog dig tid att sätta ord på allt detta!

      Radera
    2. Men TACK fina Annika!!! Vad glad jag blir över att du känner att det jag skrev stämde med hur du känner och tycker. Det är ju jobbigt med småbarn hur mycket man än älskar dem. och extra svårt blir det när man hamnar i livskriser.
      Jag önskar bara att allt ska gå bra för er och att ni hela familjen snart ska känna att det lättar lite.
      Jag läser din blogg och följer er men hinner ofta inte kommentera. Du vet ju hur det är ;-)
      KRAM!

      Radera
  2. Saltistjejen skriver så jättefint och jag kan bara hålla med.

    Jag är ledsen för det ni varit med om, sitter med tårar i ögonen. Ge varandra en tröstande kram ifrån mig.

    SvaraRadera
  3. Det kanske inte bara är separationerna frân dig, även om det säkert varit jättejobbigt för henne !!!, men jag skulle kunna tänka att hon även saknat Jesus om han knappt varit närvarande och pâverkas av hans sinnesstämning? Han är väl hennes (näst?) viktigaste person? Att hitta tillbaka till ett lugn och er vardag lâter ju väldigt klokt i den mân det gâr.
    Och alla föräldrar blir nog trötta av att ensamma ha hand om ett hem och en 18 mânaders. Min sambo har rest mycket i jobbet och efter en vecka helt ensam med barnet har jag brukat behöva ett stort andrum efter att liksom samla ihop mig. Har tyckt att jag klarat det bra för att jag var tvungen men efter har jag känt mig lite utmattad i ett par dagar? Disa är ju i en ganska höginstensiv âlder för man mâste ju ha uppsikt nästan hela tiden. En av de jobbigare perioderna av mitt föräldraskap hittills var nog runt 14 mânader och sedan vid 24 mânader när mitt barn hamnade i trotsâldern riktigt ordentligt och bara var argt som ett bi och gallskrek varje dag i flera mânader. Just det där med att bitas till exempel... Och stackars Jesus. Ett sorgearbete tar ju väldigt lâng tid. Hoppas han hade fâtt lite tid att förbereda sig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Han fick faktiskt ingen tid att förbereda sig. Han var helt oförberedd på vad som skulle komma.
      Det stämmer att det inte bara var separationen från mig. När J kom hem från sjukhuset orkade han inte ens se åt Disa, än mindre prata eller leka med henne. Det har vänt. Inte som förut, men bättre.
      Undrar hur D blir i trotsåkldern. Vid tolv månader var det riktigt jobbigt, sedan dess har det egentligen inte varit jättejobbigt någon gång.

      Radera
  4. Ja, Saltistjejen skriver så fint! Disa följer ju med på er livsresa och hon förlorade ju också någon, sin farmor, och märkte att någonting hade hänt mer er... att allt inte var som det brukade. Självklart märker barn det. Tid tillsammans att sörja och läka.

    Jag har varit med på tanatoriet med båda mina svärföräldrar (och några andra släktingar) och det är ju så jobbigt men samtidigt fint att alla samlas och hör av sig. De begravdes dock i en egen familjegrav, på marken men inte i jorden som i Sverige. Allt går ju så snabbt att man hinner knappt ikapp med alla känslor. Hamnar i ett vakum, livet står stilla ett tag och man blir nästan åskådare i sitt eget liv.

    Vi var på minnesstund för min mormor i helgen, hon dog i höstas.
    Tröstande styrkekram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Beklagar det med din mormor.
      Vad tufft det måste ha varit för ditt ex. Båda föräldrarna.
      Och för dig.
      Jag gillar hur det fungerar här. Tycker också att det är fint hur alla samlas. Det går fort, men sorgen får ta plats och måste inte tryckas undan, som i Sverige.

      Radera
  5. Vilken tung tid ni haft, hela familjen! Det är svårt, för hur mycket man än vill skydda sina barn från det som är svårt går det ju inte alltid och man får bara göra sitt bästa, så gott det går. Saltistjejen skrev så bra! Jag är säker på att ni landar och Disa hittar tryggheten i det vanliga igen så småningom.

    Känner med er i sorgen efter din svärmor!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det går ju inte att skydda dem alltid! Vet en liten kusin till Disa som påverkats ganska mycket också.

      Radera
  6. En jättestor kram till er!

    SvaraRadera
  7. Beklagar sorgen! Och försök att inte vara så tuff mot dig själv mitt i sorgen. Med mycket närhet nu ska du se att hon återgår till sitt vanliga trygga jag! Ta hand om er

    SvaraRadera
    Svar
    1. Disa är nästan som vanligt igen, det är toppen!

      Radera
  8. Åh fina Annika och fina Disa! Jag förstår att det varit en tuff tid för hela familjen och att sorgearbetet bara har börjat. Jag är helt säker på att du gjort det bästa du kunnat i denna extrema situation. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag har det, men det var inte tillräckligt.

      Radera
  9. Käraste vän. Jag kan bara nickande instämma med Saltistjejen och hennes fina och kloka ord. Stor, stor kram till er och ta hand om varandra. Tänker på er.♥

    Kram Lotta

    SvaraRadera
  10. När sånt här händer handlar det om att hålla ihop så gott det går och ta sig från en dag till den nästa. Var inte för hård mot dig själv för du gör så gott du kan
    Kicka

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så sant. Ta sig från en dag till den nästa.

      Radera
  11. Beklagar sorgen, kram åt er alla.

    Carina

    SvaraRadera
  12. Jag beklagar sorgen Annika! Men nu är det över och hur otroligt det än känns nu så läker ju tiden, i alla fall delvis, såren... Nu önskar jag er styrka att återgå till ert harmoniska liv tillsammans, ni tre. Och som någon annan sa, var inte så hård mot dig själv, du har gjort ditt bästa och Disa repar sig, var så säker! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, tiden läker. Det får ta tid, helt enkelt.

      Radera
  13. anitha i blekinge9 februari 2016 12:58

    åh vilken sorglig historia - o tid ni haft o har...tänker på er.
    vet att du gjort det du kunnat och att ni alla kommer tillbaka så småningom. ta hand om varandra nu, stor kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi är snart tillbaka. Disa är nästan som vanligt igen, det är så skönt att se!

      Radera
  14. Beklagar sorgen! Kramar till er!

    SvaraRadera
  15. Tack för alla kommentarer! Ska svara så fort jag hinner!

    SvaraRadera

ny gadget

ny gadget