Mammig

- Mamma! Mamma! Mamma!
När Disa blev trött på promenaden med Jesús började hon säga mamma för att han skulle fatta att det var dags att gå hem till mig.
Det gick inte, jag skulle jobba en timme till, men ändå. Lilla hjärtat.
När det var farfar som tog hand om henne började hon säga Mamma när hon märkte att de skulle åka upp i lägenheten. Ute var okej, men sedan ville hon till mig.
Jag är Disas favoritperson just nu. Ibland är det jobbigt, eftersom jag inte ens kan gå till ett annat rum utan att hon kommer. Hon vill vara med mig hela tiden. När hon äter ska jag vara med, när hon vaknar ur en otäck dröm på natten ropar hon efter mig, trots att Jesús är där.

Mest är det fint.

Det kanske inte är så konstigt.

Jesús är ännu lite frånvarande efter allt som har hänt. Jag spenderar mest tid med Disa. Dessutom är Jesús, som är toppen på många sätt, ingen lekpappa, så det är jag som sitter på golvet och bygger med klossar, rasar torn med bilarna, dansar med Disa, bär runt henne i tvättkorgen, springer med henne i vagnen, snurrar runt med henne på axlarna, gör tåramsor, håller upp täcket i sängen som en koja som vi kryper in i. Håller henne i famnen är vi sitter i soffan och ser på film. Låter henne smaka på chokladen. Duschar och badar med henne, jagar henne, hjälper henne att ställa sig i mina gummistövlar eller klappar händerna när hon dansar på soffbordet.
Vi har roligt tillsammans och skrattar mycket.
Ungen min.