Scones, ensamtid och Jesús kommer tillbaka

Det var skönt att få hem Jesús efter all sjukhusvistelse och begravning.
Men han var inte sig själv. Det kunde man vänta sig förstås, men ändå...
Det visade sig att han hade fått en rent fysisk reaktion. Det blir väl så om man sover max fyra timmar per dygn, ibland inte alls, i en och en halv veckas tid, och är på helspänn alla vakna timmar.
Jesús var helt slut. Skakade i benen, var yr, hade huvudvärk och var totalt orkeslös. Orkade inte mycket mer än att sitta stilla eller ligga ner. Men det tog ett par dagar innan han berättade varför han inte gjorde något.
Under tiden kändes det allt mer hopplöst och jag undrade hur länge det skulle gå utan hjälp. Det blev ännu en natt med städ och disk till klockan fem på morgonen. Jag var återigen själv med Disa, trots att J var hemma.
I måndags fick J fortsatt sjukskrivning samt en medicinsk förklaring på vad som var fel med honom och samma dag började det vända. Det har blivit bättre och bättre och i morgon ska han börja jobba igen.

I går hände något helt oväntat och alldeles fantastiskt. Genom tillfälligheter. Ett jobb som flyttades, en träff som blev inställd, en reservplan som inte gick, och plötsligt insåg jag att jag var ensam hemma utan något att göra. Jag skulle säkert vara ensam en och en halv timme innan Jesús kom tillbaka med Disa.
Vad skulle jag göra med tiden??
Se på film och äta choklad? Diska? Fixa middag? Leta efter mycket viktigt papper? Sticka och lyssna på radio? Baka sockerkaka? Vika tvätt? Skicka mejl? Förbereda nästa dags jobb? Bråttom bråttom, måste bestämma mig, klockan tickade på, mitt velande gick ut över min ensamma tid, jag förlorade den...
Jag blev så stressad av alla alternativ att hjärtat tycktes slå fortare.
Jag valde alternativet som absolut inte går att göra när Disa är hemma, och som Jesús inte kan göra istället.
Se på film!
Jag skyndade ner till kinesbutiken för att köpa chips, choklad och läsk, handlade bananer och avokado i fruktaffären på vägen, upp igen, letaletaleta efter serien jag ville se, jag har en god vän som förser mig med bra tv-serier och jag var så tacksam i denna stund!
En och en halv timme, två avsnitt, fick jag medan det mörknade ute. Helt ensam med en fängslande, rolig serie.
Jag var så glad efteråt att jag kände mig lite hög.
Det kändes som den bästa en och en halv timmen det här året.

Sedan började jag baka scones. Då kom min efterlängtade unge och Jesús hem.
Det var så mysigt att äta nybakade, varma scones med sylt och smör och pålägg och grönsaker, så svenskt att äta paprika, tomat och gurka på smörgåsen, man gör inte så här. Jesús var tvungen att fråga var grönsakerna skulle vara.
Men efter stunden i köket med Disa och därefter ätningen var jag helt slut igen. Finns inget som är så mentalt tröttande som att ha Disa i köket och sedan få henne att äta, samtidigt som man själv ska få i sig något.
Kommer inte på något annat just nu.
En bra onsdag i alla fall!