En spansk sjukhusvistelse bygger på anhöriga. Det är den inlagdas anhöriga som matar, ger vatten, byter lakan, hjälper till toaletten, pratar med sjukvårdspersonal och så vidare.
Dessutom lämnar man inte en sjuk familjemedlem ensam. Till och med vid vanliga läkarbesök brukar en anhörig, ibland två, följa med.
Det här med besökstider är alltså inte särskilt strikt. Det skulle ju inte gå. På det här sjukhuset får nya besökare inte gå upp till avdelningarna efter klockan 20 på kvällen, men det sköts si och så, och alla som redan är uppe stannar så länge de vill.
Jesús mamma är inte ensam en sekund. Vill det inte heller. De turas om att halvsova i fåtöljen på natten, och under dagen är minst två familjemedlemmar där och hjälper till. på kvällen när det blir för många går ett par ut och vilar huvudet lite.
Jesús bror, trollkarlen, pratar med mamman med en sådan mjuk röst att jag tänker, hoppas någon pratar med mig så när jag är i samma situation.
Den här veckan har inrättats rutiner i besökandet och hjälpandet. Även här hemma har vi nya rutiner. Gällande inställda jobb, vem som kan ta Disa, när (om) äta någon mat, när åka till sjukhuset (jag, J är där hela tiden) rapportera till Jesús vänner, själv pratar han inte med någon.
Han är lite lugnare efter att, bara halvt lagligt, ordnat så att han slipper jobba nästa vecka. Han har bara rätt till fem dagars ledighet för vård av anhörig.
Så fort allt ändras. Det känns som om det var längesedan som vi skrattade åt Pollito Pio vid middagen med Disa, eller som Jesús skrev fåniga lappar som han lämnade på morgonen när han åkte till jobbet, eller som vi veckohandlade och planerade mat. Han sa något sådant vid middagen. Tyckte att det kändes som det gått ett år sedan de förberedde nästa dags konsert, inte bara en vecka.
Jag har helt tappat kollen på veckodagarna, och Jesús som alltid ger Disa en morgonnappflaska kom på sig själv, när hon ätit hälften, att han hade glömt att skaka om mjölkpulvret i vattnet.
Sorgen.
Lungfibros. Kan inte tänka mig något grymmare än den sjukdomens slutstadie. Långsam kvävning.
Usch vad hemskt och jobbigt för er alla! Tänker på er. Verkligen annorlunda det där med familjens roll i vården. Det skulle nog inte funka i Sverige.
SvaraRaderaFruktansvärt. Kan dock inte låta bli att tycka att det låter fint, hur de backar upp varandra.
SvaraRaderaKära Annika!
SvaraRaderaSå hemskt för din svärmor och hela familjen :(
Otrolig stöttning hon får också.
Kramar! P ♥♥♥
Det där med hur tid upplevs när något sånt här händer är svårt att förklara. Ibland känns det som det var i går för att en stund senare upplevas som det passerat eoner av tid.
SvaraRaderaKicka
Fint att alla är där och stöttar. Fruktansvärt att din svärmor behöver gå igenom detta och att det inte finns något att göra. Hur funkar det då om den vården drar ut på flera månader? Kan släkten fortfarande ansvara för allting?
SvaraRaderaKramar.
Jag tänker på er. Vilken otroligt jobbig tid. Tänker på för tre år sedan då min man var i samma situation som din Jesus. Och vi med så klart. Vi som stod på sidan om och skötte allt annat medan livet som vi hittills levt, sakta försvann...Det är otroligt sorgligt. Också viktigt att Jesus kan vara där för sin mamma. Sånt man alltid kommer att komma ihåg och värdesätta senare i livet. Att man gjort allt i sin makt, att få trösta och krama och minnas tillsammans med de andra. Kram
SvaraRaderaJag är så otroligt ledsen för er skull, att behöva säga farväl till någon. Det går inte att beskriva, helt enkelt.
SvaraRaderaVad vi än säger kommer aldrig att lindra smärtan och saknaden, att säga att vi alla har varit med om det eller kommer att vara det hjälper föga i situationen.
Det enda jag kan säga är att jag önskar jag var er närmare och kunde hjälpa er mer.
Tidsuppfattningen i bubblan ni lever i nu, den är mycket märklig!
SvaraRaderaMin far gick bort i slutet på förra året efter en kort tids sjukdom. Sista dygnet och dagarna därefter upplevde jag liksom i en dimma och när jag kom hem 25 mil från pappas bostadsort hade jag ingen aning om vilken veckodag det var eller hur länge jag varit borta. Kunde varit veckor eller månader när det i själva verket var tre dygn. Det märkligaste av allt var att världen runtomkring snurrade på som vanligt...
Styrka till er!
Hej Annika, våra tankar är hos er nu när ni har det svårt. Stor kram❤️ /Hillevi
SvaraRaderaÅh lilla mamman... Det låter inte lätt för någon av er! Vad skönt att hon har sin familj nära i alla fall. Glöm inte att äta Annika! Hade jag varit i Sevilla hade jag kommit och fixat mat till er och lekt med Disa. Kram!
SvaraRaderaVilken hemsk situation, hoppas din svärmor inte behöver lida. Men fint att familjen är så närvarande.
SvaraRaderaCarina
Tänker på dig, er!
SvaraRaderaStor Styrkekram!
Tänker på er!!!
SvaraRadera