Trettondagen!

Säga vad man vill om den spanska julen, men trettondagen, då vill jag inte vara någon annanstans än i Sevilla. Den spanska julens höjdpunkt!

Klocka tio kunde Jesús inte vänta längre. Eftersom Disa inte vakande självmant för att öppna julklapparna  var han tvungen att väcka henne. Jag protesterade, framhöll att hon hade sovit alldeles för lite, varit extra svårsövd natten innan,  och tyckte att hon skulle få vakna när hon sovit färdigt, men icke.
Vi har berättat för henne om de tre vise männen som kommer med presenter medan alla sover. Att man kvällen innan ska ställa fram ett fat med mantecados, julkakor, och anissprit till dem, och ett fat mjölk till kamelerna. Los Reyes Magos, de magiska kungarna, och nog är det magik i detta. Här brukar barn på åtta, nio tio år tro på los Reyes Magos. Jesús menar att det beror på att ingen klär ut sig, ingen har sett något, ingen avslöjar mysteriet, paketen bara ligger på golvet på trettondagsmorgonen, och spriten är urdrucken...... Och att barn gärna vill tro. Jag har haft svårt att förhålla mig till det här. Att lura i Disa att de tre vise männen kommer med paket. Kanske borde jag säga Los Reyes Magos istället, det hjälper nog. Kanske har jag dåligt med fantasi. Har svårt att tala allvarligt om tomten också, och den tillhör ändå min egen tradition.
Nog om det.
Kvällen innan hade jag monterat den lilla trämotorcykeln och stativet med svart tavla och whiteboardtavla till Disa, och där väntade de på henne i vardagsrummet när hon stultade iväg efter att ha blivit väckt.

Tavlan kände hon igen från Portugalresan, där hon fick rita med Åsas barn, och gick genast fram och började rita förtjust. Det var svårt att få henne att öppna paketet med motorcykeln när rittavlan lockade så.
Jesús fick sex olika flaskor lokalbryggd öl, och jag... två biljetter till Romeo och Juliabaletten med Prokofievs underbara musik, på söndag! Jag blev så glad att tårar brände bakom ögonlocken och jag kände mig fånig. Den här från baletten råkade bli ledmotivet på vår julresa för två år sedan, då bilen så snopet gick sönder redan i Jaén och jag för bara drygt en månad sedan fått veta att jag var gravid, och jag kunde inte förstå hur något så litet i magen kunde göra mig så trött.
Sedan åt vi frukost.

Naturligtvis Roscón de Reyes med massa grädde. Vi satte i oss hela, jag och Jesús. Den lilla inplastade figuren fick ingen av oss, den hamnade mitt under kniven... Blir det ett olycksamt år, tro?
Vi åkte hem till Jesús föräldrar. Efter en stund kom Jesús syster och hennes familj. Jesús pappa gjorde paella.

Disa fick hans hemgjorda kyckling-croquetas och till efterrätt delade vi på en jättestor Roscón de Reyes med chokladkräm, och jag blir sugen varje gång jag ser bilden. Ett år till nästa gång...

Jesús blev traditionsenligt mycket trött efter det här. Han var nog nästan lika trött som Disa, men lika svårsövd som Disa är, lika lätt har Jesús för att somna. Jag gick med lillan till bilen och hämtade vagnen, och i den somande hon strax. Vi gick själva för att titta på Trianas Reyes Magos-parad... eller jag då, Disa sov ju. Hon sov sig igenom hela första orkesterns trummor och trumpeter, och jag hann ta några bilder innan hon vakande till nästa orkester. Stackaren, Reyes Magosparader är hennes stora skräck. Hon blev skräckslagen när de kastade godis från vagnarna. Jag satte mig med henen på marken och försökte lugna henne, men det gick sådär. Eller inte alls. En ordentlig mamma hade väl tagit henne därifrån med en gång, istället för att försöka stanna kvar och fånga karameller. (Men godisregn ÄR roligt!)
Så köpte vi Peppa Pig-ballong och gick hemåt, men ganska många karameller under vagnen.
I dag börjar skolorna igen.