Mellandagsresan - Sintra och Palacio da Pena

Det hade blivit mörkt när vi körde över 25 April-bron i Lissabon. Vi stannade för blöjbyte och mellanmål innan vi körde den sista biten till Bortugal-Åsas by nära Cascais.
Det kändes lite obekvämt, vi skulle ju övernatta hos en familj som vi aldrig träffat (det har ju hänt tidigare...) och jag försökte minnas vad vi skrev i mejlen, ifall jag hade bjudit in mig själv eller vad det var frågan om, men så kom vi dit, träffade Åsa och Sverker och barnen Jonna och Frida som genast tog sig an en lycklig Disa.

Vi fick se det fantastiska huset, fick en sådan god middag med bland annat en hemgjord Bacalhau à Brás, vi fick eget rum underbart mjuk säng med fönster i taket ovanför, och Jesús låg och tittade på stjärnorna när han vaknade på natten... Brasan var tänd, katterna var inne, familjen var fin, ja, ni förstår att vi hade det bra!
På morgonen fick vi se utsikten över kullarna och hörde havets dån som nådde oss ända hit...

Det var dags att åka vidare, till det egentliga målet: Sintra.
Via småvägar hamnade vi direkt vid Palacio da Pena där vi hade tänkt börja.

Vi gick genom den stora parken, såg slottet högt, högt ovanför oss, pustade över den ändlösa uppförsbacken samtidigt som vi turades om att skjuta vagnen med Disa framför oss.

Vi gick faktiskt ännu högre upp än till palatset, kom av misstag upp på den högsta utkikspunkten i parken, och för att inte dö innan vi kom till palatset stannande vi och åt lite. Frukt hade vi fått av Åsa, bröd och sardinpastej hade vi med.
Och vi njöt av parken. Där finns mycket att upptäcka!

Palatset är en märklig mischmasch av olika stilar. Jesús suckade besviket, det blev för mycket för honom, jag tyckte att det var en skojig upplevelse, även om det kändes som att komma till Disneyland. Inte bara för det lustiga och på sina ställen vackra palatset, utan också för den långa kön till ingången.

Inne rörde vi oss mycket långsamt framåt. Det var så mycket folk att det inte gick att ta sig förbi.
Vi såg sal efter sal av kunglig prakt, något som varken jag eller Jesús är intresserade av. Vi hade nöjt oss med att se stället utifrån.

Penapalatset är en av Portugals mest välbesökta turistattraktioner.
Det var Ludvig II som beslöt sig för att skänka ett sommarresidens till hustrun, drottning Maria II av Portugal. Han köpte på 1800-talet ruinerna av ett hieronymuskloster i Sintra. Klostret hade förstörts i jordbävningen 1755, munkarna hade flyttat till Lissabon, bara kapellet fanns kvar, vilket har byggts in i palatset och är det vackraste man kan se invändigt.
Den tyske ingenjören Wilhelm Ludwig von Echewege, kompis med den portugisiske kungen tack vare ett gemensamt intresse för bland annat biologi, ritade den otroliga konstruktionen.
Den portugisiska monarkin tog slut och sedan 1910 är palatset ett nationalmuseum och står med på världsarvslistan.

Vi tillbringade hela eftermiddagen på området och var trötta när vi gick mot bilen. Disa somnade, vi letade efter vårt boende för den kommande natten i säkert en timme. Åkte förbi oändligt vackra hus och gator på vägen dit. Kom fram till slut och blev lite besvikna. Ägarna - toppenbra, boendet... sämre. Men vi fick en liten värmeapparat när vi bad om det, och handdukar också, även om de luktade mögel. Öppen spis fanns, och vi blev visade mjölk, yoghurt och annat som vi kunde ge lillan om vi ville.
Till middag blev det... Nä, vi stoppar där. Vi säger som så, att vi var tacksamma över att dagen var över.
Nästa dag var planen att bese staden, och vi hittade något helt fantastiskt!