Feber och sömnlöshet

Föregående natt med febrig dotter och många uppvaknanden gjorde att vi redan var väldigt trötta vid nästa kvälls läggning. Hon somnade med Jesús vid ettiden. Jag stannade uppe med diskberget, och just som det var färdigt och golvet tvättat, vid tre, ropade Jesús från sovrummet, Disa hade varit vaken en bra stund och han fick henne inte att sova.
Den lilla sjuklingen, och hennes föräldrar, var vakna till halv sex på morgonen.

Vi har haft en sådan tur med Disa, som nästan aldrig blir dålig. Hon har varit litegrann förkyld fyra gånger, en gång med halsont och feber, annars ingenting under de här 18 månaderna. Jag framhärdar gärna att det förmodligen är vikingablodet i henne, att hon inte är som de klena spanjorerna som ständigt blir sjuka, att det är för att hon får vara ute trots att det är dimma/regn/blåst/dagg i gräset/valfritt annat väderfenomen, och inte hålls inne som de spanska barnen. Egentligen är det nog bara tur.
Under de här sjukdagarna har jag upptäckt att vi har en filmkanal, så Disa och jag har sett en del film.

Andra saker som hänt:
Jag har pusslat för att byta jobbdagar.
Fått en väldigt glad nyhet; en vän som studerat svenska har fått jobbkontrakt i Sverige. Tråkigt att hen flyttar härifrån bara.
Jag och J är inte överens om Disa ska till doktorn eller inte. Här i Spanien tar man barnen (och vuxna) till läkaren vid minsta hosta eller feber. Jag skulle kunna skriva långt om detta, men är rädd att Disa ska vakna när som helst. Jag blir bara så trött.
Disas ord! Just nu när hon är krasslig är det "mamma" hela tiden, och jag älskar det, men hon har så många egna ord också. Häromnatten när hon inte kunde sova sa hon plötsligt Mamma! Sluovlote! och tittade uppfordrande på mig. Jag svarade något allmänt, och det var fel svar. Mamma! Sluovlote! upprepade hon, och ännu en gång när jag fortfarande inte förstod vad hon sa. Frustrerande för oss båda. Men jag tyckte det var så fint så jag skrev upp det i närmsta papper jag hade till hands, vilket var Pixiboken om hundvalpen Kurre som försvann, och det såg Disa och vill nu gärna själv rita i boken.
För att få Disa att äta kör vi en del med youtubeklipp, och just nu är favoriten (Jesús och min) Pollito Pío. Jag kan inte förklara varför. jag ryckte till förskräckt när jag hörde den första gången, men den... satte sig. Vi har sett den många gånger, omöjlig att sjungna med i, men, tja, kul på något sätt, och igår letade Jesús efter varianter. Ville höra sången på italienska men det blev en Hallowenversion (som Disa inte tyckte var kul) och en rolig med premiärminister Rajoy som vi kollade medan vi matade Disa med pannkaka, fast den kanske bara är rolig om man bor här, och kan det vanliga versionen till leda.

Ett tips: se de här fantastiskt vackra bilderna på ammande kvinnor, av Ivette Ivens.




Säg att jag hör i syne. Att det inte regnar på riktigt, med den nyss torra tvätten hängandes ute...

(Jo, det är sant. Det rengar. Jag ville inte titta ut genom fönstret och se eländet så jag kollade väderprognosen på nätet istället. 95 procents risk för regn mellan midnatt och 06.)


Nä.
Gonatt.
Berätta något om er vecka!