Skaldjurssoppa och hopplösa läggningar

När vi träffade Bortugal-Åsa och hennes familj fick vi världens godaste skaldjurssoppa.
Efter att ha fått receptet och gjort den själva, bestämde vi oss för att bjuda hem vännerna på lördagssoppa.
De blev en förrätt bestående av sill med rödlök, potatis och ägg, soppan med skaldjur och fisk och  saffransalioli samt tjocka, varma vitlöksbröd till huvudrätt och så hemgjord chokladmousse till efterrätt.
Jesús stack tidigt, han skulle spela på kvällen. De andra åkte några timmar senare, ett par av dem skulle gå på spelningen.
När vi blev själva gick Disa och jag gick till mataffären för att handla några saker. Vi ägnade en lång stund av tillbakavägen åt att gå upp och ner för trappsteg till olika hus eftersom Disa gillar trappor.
Vi gick in i kinesbutiken, och medan jag betalade tog Disa affärsmannen i handen och gick ut med honom till ett litet trappsteg som hon ville gå upp och ned för. Mannen gick in i butiken efter en stund, och hur jag än lockade och försökte distrahera med månen så gick Disa tillbaka och ställde sig i ingången till affären. Mannen hade en kund, men jag såg hur han gav Disa något. En röd godisrem. Jag blev både glad och brydd. Så snällt, vad fint att du ger den till min flicka, tänkte jag, samtidigt som jag själv aldrig har gett Disa godis. Vi har inget sockerförbud. Sockerförbud är säkert bra, men det kan de som har barn som äter hålla på med. Men godis är, tja, är det inte lite tidigt, hon är ju bara ett och ett halvt år. Disa följde allvarligt med mig nu, höll mig i ena handen och godisremmen i den andra och bet på den. Jag funderade på hur jag skulle försvara det om jag mötte någon jag kände, samtidigt som jag undrade varför jag ville försvara att mitt barn åt på en godisrem.

Hon var så trött, så trött.
Jag hade oroat mig lite för läggningen. De har blivit ännu jobbigare. Det var längesedan nu men återigen måste man ibland hålla fast henne för att hon ska sova. Det spelar ingen roll hur trött Disa är, hon hatar att ligga ner och hatar att somna. Ibland finns det inte längre någon annan möjlighet än att faktiskt hålla fast henne för att hon ska ligga kvar tills hon slappnar av tillräckligt för att sova. Gråten, och skriken innan det, det skär i hjärtat.
Dagen innan hade varit riktigt jobbig. Vid tolv på natten var mitt tålamod helt slut efter alla Disas vredesutbrott som kom av trötthet, och en evighetslång läggning. Jesús kom hem efter repet med gruppen 20 minuter senare. och väckte Disa som precis halvsomnat. Jag orkade inte mer, lämnade rummet, stängde in mig i Fula Rummet för att få vara arg ifred.. Efter en stund gav Jesús upp att försöka söva Disa och tog med henne till vardagsrummet, han får henne ibland att somna genom att titta på film tillsammans. Kvart i två gick jag ut och hörde små fotsteg bakom dörren till vardagsrummet. Disa sov inte, det gjorde däremot Jesús. Disa lekte med den stora krukväxten i hörnet, hade lagt upp flera stora jordhögar på golvet, tröjan var svart av jord, liksom ansiktet.

Nu somnade hon redan halv elva. Det är så sällsynt så det är svårt att beskriva förvåningen ohc glädjen efter det.
Jag diskade, la kycklingfiléer i en burk med citronvatten och mortlad vitlök att göra filetes empanados av nästa dag, åt upp chokladmoussen och satte mig i soffan för att sticka pärlmuddar och lyssna på svensk radio.
Härlig lördagskväll.