Mellandagsresan - Sintra och parken med grottor

Sista dagen före hemresedagen, och vad vi än hade haft för planer så var det inte att vi skulle tillbringa större delen av dagen i en park.
Sintra är ett speciellt ställe. En av Portugals mest välbesökta platser. Läget för en Lissabonresenär är perfekt, en kort tågresa från storstaden.
Vi gick från boendet, mätta efter den oväntat bra frukosten men lite irriterade, igen, över att vi glömt regnskyddet till barnvagnen hemma.
När vi gick mot stan regnade det inte.
Det är en sådan vacker liten stad! Den äldre delen. Längs vägen stod kul, vackra, fantasifulla skulpturer.

Vi hade en fin utsikt mot Palacio Nacional och funderade på om vi skulle besöka det, men både Jesús och jag var trötta på salar med kunglig inredning sedan Da Pena-palatset dagen innan och kikade på fina hus och mysiga gator istället.

Det är så vackert i Sintra!
Många tycker om staden. När kungafamiljen valde Sintra som sommarresidens följde många högt uppsatta vänner och byggde egna sommarhus i staden. Svalka och fin natur lockade. Kändisar från olika Europeiska länder kom också.
Nu är många av de vackra husen som byggdes öde med tomma fönsterrutor, men det är ändå mycket vackert.

I absoluta centrum var det proppfullt med turister, så där så man blir lite vimmelkantig och vi ta sig därifrån, så det gjorde vi. Vi gick till Palacio y quinta da Regaleira. Ytterliga ett pampigt, speciellt palats med tillhörande park.
Den parken, alltså.
Den är som en lekplats för vuxna! Jag älskade den!

I och under hela parken finns ett tunnel- och grottsystem. Parken är full av symboler och förmodligen använde frimurare tunnlarna och det speciella tornet till olika riter.
Vi såg skulpturer, kaklade bänkar, dammar och fåglar, men det är tunnlarna och grottorna som är det bästa. Vi hade fått rådet av Bortugal-Åsa och Sverker att ta med en liten lampa, men det hade vi helt glömt bort ända tills vi hamnade i vår första grotta.

Så ta med er det tipset: Glöm inte ficklampan!
Jesús ville gärna se tvärtom-tornet, ett torn som går ner i marken.

 Jesús gick upp igen efter halva vägen ner, jag fortsatte trappan en liten bit, såg någon komma inifrån berget och fann mig stå i en grotta. Jag följde gången i kolsvart mörker en bit, sedan kom folk med lampor och en bit därefter lystes gången upp av en ljusslinga längs marken, sedan stod jag vid utgången som var en skulptur vi sett tidigare, från andra hållet, utan att veta vad som dolde sig bakom.
Jag gick tillbaka, fortsatte till botten av tornet och hittade en ny grotta, en ny tunnel.  som delade sig i två. Hamnade bakom vattenfallet vi stått framför tidigare!.

Då och då kom en regnskur, däremellan hängde de djupgrå molnen tunga över bergen runt om och över parken, det luktade gott av grön växtlighet och det var inte så många ute - det var perfekt väder. Och när lyktorna i parken började tändas... Åh!

Det blev inget besök i det tillhörande palatset, vi var som sagt trötta på möblerade rum och vi hittade ingen bra ingång för vagnen, och sedan stängde parken.
Dit vill jag åka tillbaka med Disa när hon blir äldre!

Nu spöregnade det utan uppehåll. Vi hade ett paraply att dela på. En röd tuktuk kom körandes och plockade upp oss. Han körde fort, den föraren, så fort på de backiga, smala gatorna! Stannade vid en utsiktsplats och guidade lite, jag förstod inte så mycket.
Vi körde tillbaka till Bortugal-Åsa och Sverker, hade blivit erbjudna att stanna en natt till nu när deras resa till Nazaré, för att titta på jättevågor, inte blev av.
(Vad intressant det är med surf, visste inte det innan jag träffade dessa!)
Det var så gott att komma tillbaka! Jag var glad när vi letade oss fram på gatorna, ännu gladare när vi hittat rätt hus och parkerade, och när vi kom in i hallen kändes det så bra att vara där igen att resan inte kunde ha slutat bättre.

Disa som varit så trött innan piggnade till med sina nya vänner och lämnade oss strax. Vi fick en underbart god middag bestående av fisk-- och skaldjurssoppa och härligt tjocka vitlöksbröd och efterrätt. Till och med Disa tyckte om maten och åt och åt i Åsas knä.

Sedan fortsatte Disa att leka med Frida och Jonna och skrattade så mycket att hon var tvungen att stampa i golvet, för allt skratt fick inte plats annars.
Dagen därpå åkte vi hem.