Lycklig

När min diabetesläkare säger att hon kommer att pensioneras till sommaren, blir jag förvånad över att jag blir så berörd. Hon fyller 66 och det är absoluta maxgränsen här i Spanien för statligt anställda. Hon vill inte gå i pension, men måste. I alla fall från arbetet på sjukhuset, på den egna kliniken kommer hon att fortsätta.
Vad gör vi nu? Ny läkare. Var? I Sevilla? Huelva, som jag egentligen tillhör numera?
Jag är inte mottaglig, behöver först få smälta att hon försvinner.
- Och du, hur tänker du göra? frågar hon.
- Kommer du att stanna här i Spanien? Eller planerar du att flytta tillbaka till Sverige snart?
Jag har haft henne i åtta år.
Jag vet inte vad jag ska svara. Hade hon frågat för ett år sedan, innan flytten till Aracena, hade jag sagt att jag tänkte flytta hem till Sverige så fort det fanns möjlighet.
Men vi flyttade till Aracena och allt blev annorlunda.
- Jag vet inte, säger jag.
Och nämner svensk trygghet. Pension. Lön som man kan både leva på och spara pengar från. Arbetssituation, man kan hitta arbete, byta arbete,, få semester, gå ner i arbetstid om man vill, utbilda sig till något annat. Alla möjligheter finns. Barn. Man får barnbidrag, förskolan är jättebillig, och kreativ. Naturen.
Jag nämner allt det där, lite kortfattat, och lägger till:
- Men jag vet inte om jag skulle leva lika lyckligt i Sverige. Jag vet inte om jag skulle vara så lycklig där.
- Nej. Det skulle du inte, säger min doktor lugnt.
Hon har varit mycket i Sverige och kan inte tänka sig att leva där, trots bra lön, goda anställningsvillkor och trygghet, på många plan.

Jag har svårt att tro att jag skulle vara så här lycklig, som jag är i Aracena, om vi flyttade till Sverige. Fast är det här normalt, ska det kännas så här? Ska man gå omkring och vara glad och känna sig lycklig nästan jämt på det här sättet? Gör folk det? Det har hållit i sig sedan vi flyttade hit.
En lite hemlig, alldeles ny dröm börjar picka i hjärtat. En dröm om ett hus. Ett eget hus, med trädgård med apelsinträd, citronträd, granatäpple, valnötsträd, fikon... Ett hus där vi kan stanna, som blir vår plats, utan den ständiga påminnelsen om att vi bara bor här för ett tag, att vi inte borde köpa den där tavlan eller bokhyllan ,för det kanske inte alls passar i nästa bostad. Ta hit alla saker från Sverige. (Eller? Det låter läskigt när jag skriver det.) Vi båda känner oss trötta på den här hemlösheten, rotlösheten. Inget riktigt Hemma någonstans...
Omöjliga drömmar nu, och för lång tid framöver. Hur ska man spara till ett hus med en sån liten inkomst?
Men drömmen finns där.
Jag fortsätter att njuta av livet här, med nya bekantskaper, utflykter, picknickar, vänner på besök, lektioner, roliga småjobb och en vardag som inte kan bli mycket bättre.