Restaurangen i Valdelarco

Det kommer snart en liten förlossningshistoria och sådant, och ni måste få se lilla Runa, men tills dess kommer det här inlägget, som blivit liggandes.



- Du kanske ska sätta dig här i framsätet, så att du inte mår illa.
- Öh... Nä, det är okej, sa jag, lite förvånad. Jag har visserligen inte varit på tipptopp den senaste tiden, men jag brukar aldrig bli åksjuk på vägen mot Galaroza. Omtänksamt av Jesús att tänka på det ändå.

När Jesús svängde strax därefter, förstod jag att det inte var den vägen han hade menat. Den lilla vägen till Valdelarco är vad mamma hade kallat en gammal kostig.  Kringelikrokar fram och tillbaka,. upp och ner. Jag satte mig i framsätet och blåste kalluft i ansiktet.
- Här tänker jag aldrig bo! Den här vägen åker man bara en gång, man stannar i byn och åker aldrig därifrån mer!


När jag hade vaknat på söndagsmorgonen, väldigt sent, flera timmar efter de andra, funderade vi på vad vi skulle hitta på den här lediga dagen. Det hade varit kul att åka till Portugal och äta, eller åka till kusten, men var lite för sent för det så det blir nog nästa vecka. Men Jesús hade lust att prova ett matställe i Valdelarco som kollegorna hade tipsat om. Så det blev det.

Man kör in i byn, kör huvudgatan rakt fram och kommer strax till ett mycket oansenligt ställe; Las 14 Arrobas. De har bara öppet på helgerna, och då brukar det komma mycket folk, så det är bra att boka bord innan.

Vi fick ett bord på terrassen med utsikt mot bergen, och det var så fint! Familjen som driver stället är otroligt trevlig och vänlig.

Det blev en tapa med patatas bravas (Jesús favorit), en tapa med croquetas till Disa, grillat ibericogriskött till mig och bläckfisk till Jesús. Och det var så himla gott alltihop!

Disa började leka med en jämnårig tjej från bordet intill, så Jesús och jag kunde bara sitta och njuta och höra ungarna skratta.

Plötsligt hördes en åskknall, helt utan förvarning. Vad var detta? Det skulle ju vara 30 grader varmt och soligt i dag? Sedan började det blixtra. och åska och blixtra, otroligt höga knallar, åskan var precis över oss, det blixtrade på samma gång. Sedan kom regnet. Kraftigare och kraftigare, och haglet, och vi njöt ännu mer av ovädret där vi satt torra under ett parasoll och tittade på grönskan och olivträdet strax intill, men snart regnade det så kraftigt att parasollet inte kunde hålla emot, så då fick vi gå in.

Inne i den lilla restaurangen var det mörkt, för strömmen hade gått. De andra gästerna satt vi borden och bardisken, och vi tog ett bord och såg haglet stänka in på golvet från den öppna dörren. Disa lekte, jag åt glass och Jesús drack något starkt och det var så mysigt.

Sedan åkte Disas nya kompis hem med sin familj och vi åkte strax därefter. Jag sprang genom regnet bort till bilen, det var som att springa i en bäck med vattnet som forsade kring fötterna, det flöt i en stark ström nedför gatan.

Vi hade tänkt att se byskolan som Jesús jobbar i det här året, den som man måste ta sig till via en vandringsled och igenom en tunnel med fladdermöss, men blev hindrade av ovädret. Så vi åkte hem, Disa och jag badade badkar och sedan såg vi filmen Coco.

En riktig söndag det!