Snart är bebisen här!

Det här skrev jag på onsdagen, men hann inte publicera eftersom Jesús kom hem med feber. Här kommer det ändå!

På tisdagen var sista läkarbesöken. De låter mig inte föda i Riotinto, på det humana sjukhuset med den snälla barnmorskan och hans fru, jag måste till Sevilla, igen. De menar att det kan vara större risk för komplikationer med en bebis till en diabetiker, och att det finns mer resurser för det i Sevilla.  Att säga att jag är besviken är en underdrift.

Det bestämdes att barnet ska tas ut med snitt, eftersom hon är stor. Jag tycker att deras beräknade 4 200 gram inte är så mycket att bråka om, samtidigt är jag bara i v 38.

På torsdag (det är alltså i dag) läggs jag in på sjukhuset, för att ställa in insulin i droppställning och få kortisonspruta för att bebisens lungor ska vara fullt fungerande när hon tas ut på fredagsmorgonen. Det kom lite plötsligt, det här beskedet, tid för snitt tre dagar efter läkarbesöket, och det stressar mig något.

Saker som stressar:

Måste packa väska till BB, till Disa samt fixa boende för Vargen. Vad var det man behövde på spanskt BB? Tvål ja, men skulle man ta med handduk också? Saker att fördriva tiden med måste jag ta med, innan måndag kommer jag definitivt inte hem.

Disa har blivit sjuk. Sedan igår har hon pendlat mellan 39 och 40 graders feber. Så dålig tajming, nu när hon ska bo hos farfar, och jag riskerar att bli smittad. Hosta med kejsarsnitt?!?

Sprutor, nålar, bedövning på sjukhuset.

Smärtan efteråt, och allt som kommer med den. Jag läste en svensk undersökning där man genom att minska den upplevda smärtan för kvinnor som förlösts med kejsarsnitt  från sex till tre på en tiogradig skalan, genom att bland annat ge morfin i samband med bedövningen, också minskade risken för förlossningsdepression, tiden för återhämtning samt att många fler kunde amma efter snittet. Efter förra snittet hade jag satt den upplevda smärtan till en nia på den skalan, och om det verkligen var smärtlindring i de tabletter jag fick märktes det inte ett dugg. Jag nämnde det för narkosläkaren som jag fick träffa förra veckan, inför eventuellt snitt, och hon sa att hon skulle skriva upp att jag önskar något starkare. Hoppas det funkar. Hon skrev också att jag förmodligen behöver blod också, eftersom jag har en sådan blodbrist. Hm. Det kände jag inte till. Trots alla blodprov så har nog någon glömt att nämna det?

Ammandet. Jag vill prova. Det gick inte förra gången. Funderar på hur jag ska få dem att förstå att bebisen inte ska ha nappflaskor direkt när hon kommer ut medan jag ligger på uppvaket.

Det stressar mig att inte få vara med barnet under tiden som jag ligger ensam på uppvaket i flera timmar.

Jesús får ju inte följa med in i operationssalen, och den här gången har jag inte heller min barnmorska. Finns det någon där som sitter bredvid och pratar, eller kommer jag att vara själv när kirurgerna står lutade över min uppsprättade mage??

Barnvaktandet. Jesús familj, liksom hela övriga Spanien, tycker att det är fullkomilgt galet att vi lägger Disa mellan kl 20 och 21, när andra spanska barn inte ens får middag förrän kl 22. Okej för att han kommer att lägga D senare (om han ens lägger henne och inte bara låter henne somna i soffan av sig självt mitt i natten?), men Disa vaknar alltid mellan 8 och 9 på morgonen, oavsett vilken tid hon somnat. Hon kommer att vara så fruktansvärt trött! Och kommer farfar att respektera hennes middagstid vid 19? Eller kommer han att ge henne mat när han själv äter, framåt 22-23? Hur mycket kommer Jesús systers familj vara där? De har, trots småbarn, lika sena tider som Disas farfar. Det oroar mig en hel del. Kanske är det en fördel att hon är sjuk, då tror jag att de lever efter andra regler.

Efter tisdagens läkarbesök plockade jag upp Nikki och så åkte vi till Ikea. Påsen med skruvar till spjälsängen har försvunnit i flytten, så i går köpte vi en ny spjälsäng. Det stressar mig lite att jag inte har hunnit montera den. Måste göras innan vi åker till Sevilla. Tur att Nikki följde med, jag hade inte kunnat lyfta den kartongen. 

Vi har inte kommit överens om namn, och det bör man ha klart när barnet föds i Spanien. Vi har två fina att välja mellan.

Jag har inte fotat magen. Jesús försökte ta ett par snabba bilder i lördags, men han är så dålig på det så jag har inte vågat se dem än. (Uppdatering: ett par av dem funkar.)

Det har varit en ganska bra graviditet, jämfört med den med Disa. Visserligen var jag säker på att barnet skulle dö ända fram till femte månaden, och sista trimestern har inte varit rolig. Det blir värre för varje dag, men alla graviditeter kanske är smärtsamma? Nätterna är jobbiga, varje försök till rörelse i sängen är långsam och plågsam. Vill helst inte lägga Disa, eftersom jag får så ont av att lägga mig, vända mig mot henne, sträcka mig efter en ny bok, får sura uppstötningar, och så vidare. Mornarna går bäst, men framåt eftermiddagen sätter det in, och vid sextiden gör magområdet så ont att det känns som om det gamla ärret från förra snittet håller på att gå upp. Men jag har inte ischias den här gången! Det räcker med att tänka på det vidriga, som är det mest smärtsamma som jag har upplevt (där kommer man lätt upp till tio på en tiogradig smärtskala) för att inte klaga över det här.

Folk är så hjälpsamma här när man är gravid! De reser sig alltid på bussen och varhelst det behövs, hjälper att bära saker, ett par gångee har jag fått hjälp att plocka ur korgvagnen i mataffären, och vid ett tillfälle, längst ner i sjukhusets parkeringsgarage, gick en man ur den fulla hissen och gick upp för trapporna tre våningar, för att jag skulle få plats!



Det jobbigaste, förutom att jag trott att bebisen ska dö större delen av graviditeten, har varit stressen som alla läkarbesök har inneburit. Det är helt galet. Det är fler i Spanien än i Sverige under en vanlig graviditet, jag är ju dessutom diabetiker. Jag har fått åka till Sevilla var och varannan vecka för läkarbesök. det har varit diabetesläkare, ögonläkare, högriskläkare med ultraljud, vanliga ultraljud, husläkare samt sjuksköterskebesök för att mäta blodtryck och kolla vikt en gång i månaden. Det enda som inte har ingått är besök hos barnmorska eftersom det inte har funnits någon barnmorska i Aracena, jag snek ju till mig ett eget barnmorskebesök istället. Mitt jobb är flexibelt, men de timmar som jag har varit borta på läkarbesök har jag fått kompensera vid andra tillfällen istället. Tills slut har varje vaken "ledig" halvtimme på dagen gått åt till jobb. Och innan jul var ju Jesús dålig i foten och med blodpropp dessutom... Jag slutade i princip att träffa Disa, annat än på helgerna och en kort stund vid läggning. Det gick så långt att hon tycktes börja glömma svenskan. "Qué?" frågade hon över de mest enkla saker som jag sa på svenska, som har varit vårt språk sedan hon föddes. Till slut gav jag upp. Jag mådde inte dåligt av graviditeten, inte bebisen heller, men alla läkarkontroller tvingade mig att gå ner i arbetstid. Och tänk så det märktes! Disa har varit mycket gladare sedan dess, och svenskan har kommit tillbaka, ja, ännu bättre, nästan varje dag förvånar hon mig med något svenskt ord, och till och med försök till mening, på svenska!

Förra veckan gick jag på föräldraledighet, men jobbade en del ändå, gick på läkarbesök och tog hand om sjuk Disa, så veckan var inte särskilt ledig, jag som trodde att jag skulle få tillfälle att fixa inför bebis ankomst, laga god mat, ta igen förlorad sömn efter de jobbiga nätterna och sätta upp hängmattan i skogen och ligga och läsa böcker, det kom ett paket med 13 kilo svenska böcker förra måndagen till mig och Disa. Så blev det ju inte riktigt, jag har fortfarande inte hunnit med den där ledigheten som jag hade sett fram emot.

Och nu är vi sista dagen hemma, utan bebis. I kväll åker vi till Sevilla och sover, och tidigt i morgon ska vi till sjukhuset.

Nej, dags att sätta fart. Mycket ska göras innan vi kan åka. Nu kom Jesús hem, och han verkar också ha blivit sjuk. Disa ligger och sover, hon fick en dos febernedsättande när termometern visade 40 grader. och jag vaggar omkring som en... Ja, som en mycket höggravid person som har ont. Och ska skruva ihop den nya spjälsängen. För nästa gång vi kommer hem har vi lilla I eller lilla R med oss! Helt overkligt!

Uppdatering: Pga Jesús sjuk och yr åkte jag och lämnade Vargen sent på onsdagskvällen hos en av J:s elever. Vi blev klara sent, kom till Sevilla vid midnatt. Jag sov drygt fyra timmar innan det var dags att gå upp och D vaknade, efter lika lite sömn, av feber. Satt i soffan och sa med feberröst "Te vas?" och ajajaj vad det kändes i hjärtat att lämna henne sjuk hos farfar för jag vet inte hur många dagar, jag gömde mig på toa när tårarna kom och kunde inte säga hej då, bara vinka när vi gick.

Nu är J med henne efter att ha spenderat en superlugn dag med mig på sjukhuset, och imorgon bitti körs jag iväg för operation! Vi hörs!