Disa och Runa

Disa blev så glad när hon såg ultraljudsbilderna i början av oktober, och fick veta att hon skulle få ett syskon! Hon hade så mycket att säga, så mycket att fråga. Vi pratade om när hon var bebis, tittade på bilder, Disa letade rätt på gosedjur till den nya bebisen, ritade teckningar med bebisen, började leka med dockor där hon tog hand om dockbebisen. Hon lade dockor under tröjan och lekte att hon hade en bebis i magen, och att en doktor tog ut bebisen. Hon gav nappgflaska till dockbebisar, bar dem, jag fick hjälpa till att hålla dockan försiktigt när D skulle på toa, jag visade hur bebisen behöver rapa efter att den har ätit. Dockor och gosedjur blev körda i en dockkärra, och Disa pratade om hur hon skulle ta hand om den nya bebisen när den kom.

Men den kom ju aldrig.

Tidsbegrepp är svårt för en unge på fyra år, och om de nio månaderna har känts långa för mig, är det ingenting emot hur de har känts för Disa. Redan dagen efter syskonbeskedet trodde hon att vår bebis skulle komma, och hon ville inte ens gå till den älskade teatergruppen efter skolan, utan hon ville hem och titta på bebisen.

Framemot jul hade hon tröttnat på att vänta. Att jag var gravid var ett normaltillstånd, liksom det blev att jag inte längre kunde bära henne, lyfta henne, jaga henne. När vi badade var magen så stor att den inte fick plats under badvattnet, och Disa lekte att den var bord som hon ställde mugg och tallrik på. Till slut kunde jag inte ens bada med henne, knappt lägga mig i sängen och läsa bok på kvällen eftersom det gjorde för ont att lägga sig och röra sig i sängen.

Men det blev ju dags till slut. Disa var med när Jesús och jag stressat byggde ihop spjälsängen, letade fram bebiskläder och vagn, och hon visste att hon skulle vara med farfar medan Jesús och jag var på sjukhuset.

Det jag hade oroat mig för innan var att hon skulle vara på egen hand så många dagar. Hennes farfar är väldigt bra på många sätt, men han är inte den mest entusiastiske barnvaktaren. Han oroar sig för allt dessutom, och har ingen som helst förståelse för att det här barnet har andra tider än han själv och de spanska barnen. Skulle han läsa för henne på kvällen, eller skulle han försöka söva henne med att låta henne se barnprogram tills hon somnade? Vilken sömnbrist hon skulle få!

Så kom sjukdomen ovanpå det.

På torsdagen skulle jag läggas in inför igångsättningen dagen därpå. Disa blev sjuk på tisdagen. Febern pendlade mellan 38,5 och 40 grader, och det kändes allt mer stressande, både risken att behöva lämna bort henne sjuk, och att jag själv skulle bli sjuk, kanske med hosta (!) inför snittet.

Vi kom till Sevilla sent på onsdagskvällen. Jag körde. Jesús satt bredvid med feber, han också, och Disa sov i baksätet, febrig, men vaknade när vi kom fram. Jag var den enda av oss tre som orkade äta middag. Sedan satt vi alla tre i sängen och läste den svenska djurboken som Disa gillar, farfar stack in huvudet, vi befann oss i en liten mysig bubbla och återigen, som så många gånger tidigare, undrade jag om vi gjorde rätt i att riskera detta. Vi hade det ju så bra, vi tre? Kunde inte ha det bättre. Vad skulle hända när bebisen kom? Förstörde vi något nu?

Klockan var långt över midnatt när Disa somnade. Jag packade upp och sorterade hennes kläder och pärlor och saker som vi tagit med till henne.

Disa vaknade lika tidigt som jag, efter några timmars sömn, hon med feber, och mitt mammahjärta gick sönder när hon oförstående sa Te vas? med onaturlig feberröst, där hon satt under en filt i farfars soffa. Ja, min unge, jag måste gå, vi ska till sjukhuset nu, tänkte jag, men sa ingenting utan pussade henne och gick in på toan och grät istället.


Jag har ju varit ifrån Disa tidigare, men frivilligt, som i januari då jag var i Sverige i fem dagar på en jobbgrej. Inga problem. Hon var ju med sin pappa dessutom. Men detta var annorlunda. Hur kan de INTE tillåta syskonbesök på sjukhuset? När korridorerna och rummen svämmas över av spanska, högljudda släktingar och vänner till de nyförlösta? Jag försökte att inte tänka på henne där på sjukhuset, försökte få Jesús att framföra meddelanden och bad honom påminna farfar om vad han behöver göra för att hon ska somna, för själv kunde jag inte prata med henne, eller om henne, det var för jobbigt. Jag fick veta, via Jesús, hur nervös hans pappa var för att Disa hade feber, vilket jag visste att han skulle bli, att han började ge henne febernedsättande i förebyggande syfte, och hur hon fick hög feber några timmar senare, och hans panik över det. Tredje dagen kom Jesús syster och räddade Disa, eller sin pappa, och tog med Disa hem till sig, och där fick hon sova några nätter. Jag tänkte att sömnbristen skulle bli ännu värre, trots att Jesús syster också har barn, eftersom hon har en vanlig spansk familj och går efter spanska mat- och sovtider. Men att Disa i alla fall skulle få leka och ha roligt medan hon var där.

På måndagen klarade jag mig så bra på egen hand att Jesús kunde lämna mig ensam med Runa på sjukhuset och själv vara med Disa på eftermiddagen. Hon pratade knappt med honom i början, men de umgicks lite senare.


När de äntligen släppte mig från sjukhuset, efter fem nätter, ville jag ta mig till Disa så fort som möjligt. Funderade på om jag borde ta någon bild, eller filma när hon såg Runa för första gången, folk gör visst det. Men då hade jag missat mitt eget möte med henne, om jag haft en kamera mellan oss.

Disa var hos granntanten mittemot när vi kom. Jag damp ner i soffan med värkande operationssår och väntade på att de skulle hämta henne, och där kom hon, och hon gick fort rakt mot mig, hon log tyst, nästan blygt, och jag slogs av hur vacker hon var, det där lilla ansiktet var vackrare än någonsin, de bruna ögonen tycktes ännu större än innan, ögonfransarna längre, håret glansigare, men det kändes som att det var en osynlig vägg mellan oss, det onaturliga, febriga som var över henne när vi lämnade henne verkade ha stannat kvar, hon var så tyst men visade de gula blommorna som hon hade plockat till mig och bebisen, och jag drog in henne i famnen, höll hårt om henne och grät ner i hennes hår, kunde inte hejda tårarna trots att de andra såg på. Lilla ungen min! Vad har vi gjort med dig?

Hon var tyst när hon fick se Runa också. Återigen det där snabba, tysta leendet, nästan blygt, och hon rörde försiktigt, försiktigt vid bebisen.

Disa var med mig resten av dagen. Där jag var, var hon. Hon satt i knät, var med mig vid blöjbyten, matning, på toan. Hon pratade inte så mycket, och hon var fullkomligt uttröttad efter så många dagar med för lite sömn. Hon kändes främmande, det var inte samma unge som vi hade lämnat ifrån oss.

Det tog dagar innan hon kom ikapp med sömnen. Samtidigt var hon tyst, sa inte alls vad hon tänkte och kände och var så känslig, tog väldigt illa upp för allra minsta sak. Hon började göra tvärtemot vad vi sa, gjorde saker som hon aldrig gjort förut, slutade nästan äta, och mig hörde hon inte överhuvudtaget. Jag undrade om det var för att hon var i sin egen värld, eller för att jag pratade svenska med henne och att hon på något sätt börjat glömma språket, eller gjorde sig döv. Stängde av, så som jag lätt kan stänga av folk som pratar spanska. Jag vet inte, men jag höll på att bli tokig, när hon antingen inte förstod vad jag sa till henne, eller inte hörde. Och hela tiden det här avståndet mellan oss. Gud vad jag saknade min unge, henne som jag haft innan den här separationen.

Samtidigt var hon så fin med Runa. Hon ville gärna hålla i bebisen och ligga bredvid henne. Sjunga för henne, klappa henne, prata med henne.

Jesús och jag delade upp oss så gott vi kunde för att vara ensamma med Disa, göra saker på egen hand med henne. Inkludera henne när vi tog hand om Runa. Efter en vecka hemma med oss och den nya situationen var Disa tillbaka först i den älskade teatergruppen, sedan i skolan, för att återgå till sina kompisar, till vardagen igen. Men det verkade inte hjälpa, avståndet fortsatte.


Det var inte förrän i slutet av påskveckan som den gamla Disa började komma tillbaka till oss. Jag vet inte varför, om det var för de många kompisbesöken under veckan, mer tid hemma med oss igen, eller om det hade med farfar att göra. Vi åt lunch med honom utanför Sevilla en dag, och denne man, som jag inte alltid är överens med, tittade knappt åt den nya bebisen utan ägnade sig helt åt Disa, och fick henne att känna hur mycket han hade saknat henne de här veckorna sedan de träffats sist. Jag såg henne i hans famn och mindes när han höll om henne efter den förfärliga tiden när Jesús mamma dog, då Disa också hade blivit så där tyst, och hur den där kontakten med farfar gjorde att hon kom tillbaka till oss. Och det verkar faktiskt ha vänt nu.