Det här var den jobbigaste biten.
Jag rullades från uppvaket till ett rum på en avdelning.
Där väntade Jesús med Disa samt hans föräldrar.
Vi var tillsammans en stund, sedan fick Jesús sällskap av sin pappa för att äta lite middag.
Det var fredag kväll.
Jag hade ont.
"Ja, vad hade du väntat dig", säger ni som har blivit opererade, och då säger jag, som inte har blivit det tidigare, att jag tänkte kanske att man får en massa smärtlindring så att det inte känns så mycket.
Jag fick Disa intill mig ett ögonblick, men hade för ont för att kunna ta i henne. Då och då bubblade det till i magen, det var fruktansvärt, och jag kände hur livmodern höll på att dra ihop sig. Jag kunde inte röra benen förrän nästa eftermiddag eftersom det gjorde för ont och låg i en obekväm ställning hela kvällen och natten. Usch.
Nästa dag kom J.s syskon och hälsade på tillsammans med hans föräldrar. På eftermiddagen syskonbarnen.
Det blev alltså inte så många besökare, tack vare att J sa nej till alla som ringde. Ni vet, här kan det vara ganska illa ansett att inte genast besöka på sjukhuset.
På vårt sjukhus finns inga regler för antal besökare, eller besökstider.
J:s föräldrar är toppen. Men det kändes jobbigt att vi aldrig var ensamma under de dagar vi var där. De kom för att hjälpa till, och det behövdes. Hans mamma visade Jesús hur man lyfter bebis, håller bebis, matar, byter blöjor, tröstar, han har fått lära mig i efterhand. Mig visade hon hur man ammar. De fanns där när J behövde äta, för jag kunde inte lämnas ensam. Jag kunde inte dricka vatten själv ens, ännu mindre ta hand om Disa när hon skrek eller behövde bytas på eftersom hon låg i sin lilla lådsäng på hjul en bit ifrån.
Då och då under dagarna kom det in sköterskor som delade ut tabletter, bytte droppåse och senare lämnade matbricka. Om de sa någonting var det aldrig något vänligt, eler i vänlig ton, snarare "Du måste amma!" (Hur? Jag kan ju inte ens ta i henne?) eller "Du måste gå upp ur sängen, ut och gå i korridoren!" (Hur? Dropppåsarna sitter ju fast i sängen, liksom katetern!) eller "Det måste ni ta med er själva!", när jag frågade efter tvål, eller "Men snälla damen, det finns redan vatten i mjölken!" när Jesús mamma undrade om vi inte behövde ge barnet vatten också, som man i hennes familj alltid har gjort..
Jag ville bara därifrån.
Grannen hade fått en liten pojke med en massa svart hår på huvudet. Han hade ont i magen och skrek. Skriket började så konstigt att det tog en bra stund innan jag förstod vad det var. Det började som ett mycket gällt, långt knarrande och sedan tog det lång tid innan han tystnade i ett par minuter, för att sedan börja igen. Stackars liten. Och varken vi eller hans föräldrar kunde sova.
Vi fick välkommet besök av de närmaste vännerna på söndagskvällen.
Det var inga roliga dagar. Jag ville hem så fort som möjligt, få vara ensam med J coh Disa och sooova, och på måndagen blev jag utskriven. Och fick besök av vår underbare barnmorska och den svenska gynekologen.
Minnesvärda händelser: När jag sent på lördagskvällen/natten tog mig ur sängen första gången och kunde gå fram till Disas säng och äntligen titta på henne. Hade i princip bara sett henne otydligt genom plexiglaset.
Och dagen därpå när jag kunde sitta i fåtöljen som J hade att sova i, och jag fick Disa lagd i famnen.
Det kändes som om alla J:s släktingar hade hållit i henne, smekt henne, sett henne, fotograferat henne, beundrat henne, letat likheter med föräldrarna, och jag var den sista av alla som fick göra något av det.
Hoppas att det aldrig mer blir kejsarsnitt.
Även om det skulle bli kejsarsnitt igen är det inte säkert att det blir lika jobbigt. Efter mitt första snitt var jag på bb i 4 dagar och kunde inte göra någonting med bebisen eller ens resa mig ur sängen. Andra gången var jag ju mer förberedd och visste att smärtan skulle gå över och dessutom kände jag igen den så den blev mycket lättare att hantera. Vi åkte hem dagen efter snittet. Hoppas att du börjar känna dig bättre nu.
SvaraRaderaDet som är bra med snittet är att man så snart känner hur man blir bättre och smärtan avtar! Fantastiskt att du kunde åka hem så snart andra gången.
RaderaJag mår bra, det var bara då i början det var jobbigt.
Jag blev snittat kl. 9 på morgonen och klockan 17 var jag ute och promenerade i korredoren.
SvaraRaderaTog inte en enda av värktabletterna jag blev tilldelad och det var helt fantastiskt!!
Den gången, för 10 år sedan, var det i Sverige. Om några veckor blir det i Spanien och jag misstänker att jag inte kommer ha samma tur denna gången... Fick du ett vågrätt eller lodrätt snitt? Det kan ju ha viss betydelse, tror att de som går från naveln och nedåt gör mkt ondare än bikinisnitten... Tack för att du delar med dig!!!
Underbart! Härligt att det gick så bra! Det gör det säkert nu igen, det finns ingen anledning att det inte skulle göra det, jag tror att du kan vara lugn. Det var bikinisnitt för min del. Även om jag gnäller kändes det superproffsigt, de var så snabba, ostressade och vana att jag kände mig hur lugn som helst efter omständigheterna. Efter epiduralen i alla fall:-) Glöm inte att berätta hur det går! Var i Spanien är det förresten?
RaderaÅh, det låter som en jobbig start... Jag tyckte också de där dagarna på sjukhuset var rätt hemska trots att jag mådde bra - man kände sig så utelämnad och även på mitt sjukhus var personalen onödigt barsk. Inte direkt vad man behöver som nyförlöst och har man dessutom ont efter ett snitt måste det ju vara tusen gånger värre.
SvaraRaderaDet bästa är att man inte behöver stanan så länge. Barskheten kanske är en metod för att få patienterna att vilja och anstränga sig för att åka hem så snart som möjligt.Men lite vänlighet skadar väl ingen...
RaderaJag tyckte eftervarden ocksa var helt fruktansvard, har i England. Jag fick komplikationer av epiduralen som gjorde att jag fick en sadan fruktansvart huvudvark att jag inte ens kunde lyfta huvudet fran kudden. Hemskt var det, kunde inte ta hand om min bebis och personalen var, som i ditt fall, kalla och oforstaende. Jag skrev ut mig sjalv efter tre dagar trots att de ville att jag skulle stanna langre... fick dock aka tillbaka till sjukhuset tva dagar senare nar huvudvarken kom tillbaka och jag fick rullas in i operationssalen igen for att gora en andra blood patch treatment.
SvaraRaderaNaaa, fy - inga roliga dagar!
Madde du battre sen nar du kom hem? Hur mar du nu?
Jag minns vad som hände dig efter epiduralen! Har försökt påpeka i olika sammanhang att epidural inte är helt riskfritt men det är ingen som tar notis om det, inte ens barnmorskorna. Dumheter säger de.
RaderaDu gjorde rätt som lämnade sjukhuset i förväg! Bra gjort!
Det bästa med kejsarsnitt är kanske att man verkligen märker hur man blir bättre och bättre för varje dag. Nu mår jag bra, men har av någon anledning problem med ett knä, något som har kommit efter allt det här, som gör att jag inte kan gå så mycket och att jag helst inte bär Disa så mycket eftersom jag inte litar på att knäet sköter sig. Det är lite synd. Men egentligen är allt bra.