Hemkomst

Hej gänget!
Det blev en lång bloggpaus, som beror på att jag inte har haft internet. Men det var skönt att inte använda dator alls, det blev så mycket dator innan semestern.
Resan från Sverige blev jobbig. Sex timmars sömn på två dygn. Upp klockan fyra för att åka till flygplatsen. Disa, som somnade jättesent, somnade inte om efter detta. En övertrött Disa är en mardröm, en unge som springer iväg, gärna in i stora folkmassor på flygplatser, och som får ilskeutbrott och ramlar och slår sig i ett.
Andra planet, Bryssel-Sevilla, var dessutom försenat. Snäll flygplatspersonal körde Disa ett varv i vänthallen med flygplatsbilen. (Varför finns det inte lekplatser på alla flygplatser?) Sedan somnade hon innan planet ens hade lyft.
Hennes farfar väntade på oss i Sevilla. Disa har längtat efter honom. Han såg oss, där han stod och väntade tillsammans med alla andra som väntade på passagerare som landat, när vi gick mot bagageutlämningen, sprang in genom utgången med ursäkten att Disa inte kunde vara själv när jag tog våra väskor, men egentligen hade han bara bråttom att träffa henne, och stod och höll henne medan jag tog våra väskor från rullbandet. Alla kom fram.
När vi pusslade in allt bagage (nästan 55 kilo fördelat på stor resväska, stor ryggsäck och två handbagage, ja, och så hade vi Disas vagn...) tänkte jag, att jag är inte speciellt stark, men seg som får med mig allt det här på egen hand.
Den varma, fuktiga luften som slog emot oss. Svetten som började rinna. Eukalyptusträden som vi körde förbi, som fick mig att känna att vi hade åkt mycket långt söderut.
Jesús som väntade på oss i Triana, där hans pappa bor. Vad gjorde han här? Disa och jag skulle åka hem på egen hand efter lunch och siesta var det tänkt. Men han kunde inte vänta flera timmar till på att träffa oss. Träffa Disa. Han har aldrig varit ifrån henne så länge som nu, en vecka.
Jag var trött och ville vara någon annanstans. I Sverige. Vad gjorde jag här?
Men jag avkyr städer, det är bara så. Jag avskyr storstäder. Jag fungerar inte där. Det började kännas bättre när vi åkte vår egen väg hem. Förbi stora hagar med svarta tjurfäktningstjurar som gick och betade. Vita hus. Berg. Kaktusar och stenekar.
Hemkomsten blev bättre än jag trott, med tanke på att vår Pip inte fanns där längre.
Och säg det som en tapasmiddag ute på underbart vackert litet torg, med en porlande fontän dessutom, inte kan ordna. Det började bli mörkt när vi gick mot Plaza Doña Elvira, den vackraste platsen att äta på i Aracena, tack vare de lilla torget. Det är så vackert. Tänk att vi bor här!
Och när vi gick dit mötte vi damen i leksaksaffären, som berättade att spöket som vi beställde i juli till Disas riddarborg hade kommit.
Då kände jag, att Aracena är en väldigt bra plats att bo på. Skönt att komma hem!