- Ska vi lägga henne i hennes säng nu? Hon ska ju inte vänja sig vid att sova i famnen, fick jag höra av personen som kommit och hälsat på.
Det vanligaste som folk säger till mig som har barn är nog "Man ska inte hålla på och ta upp bebisar när de gråter, då vänjer de sig."
Vänjer sig? Vid vad då? Vid att ha föräldrar som finns i närheten när barnet behöver dem? Det hoppas jag verkligen att Disa har vant sig vid.
Små barn, och stora, behöver mer än mat och sömn. De behöver närhet också. Närhet är livsviktigt.
Här är den allmänna uppfattningen, både av föräldrar och folk som inte har barn, att barn inte ska vänja sig vid att bli omfamnade och upplyfta om de skriker. Låt dem skrika så lär de sig att det inte lönar sig, om de inte skriker för att de är hungriga eller har bajsat i blöjan och alltså har "verkliga" behov som ska uppfyllas.
Vi råkade hamna på två föräldrakurser, och båda barnmorskorna påpekade hur viktigt det är att hålla, omfamna, gosa med sin bebis. Inget jag fäste mig vid då, det är väl självklart, men nu i efterhand har jag tänkt att de försöker jobba bort den där allmänna, läskiga uppfattningen.
En bekant med bebis sa nyligen: "När hon skriker checkar jag av: Har hon ätit? Har hon ren blöja? Kan hon ha ont i magen? Om det inte är något av det låter jag henne ligga och skrika. Jag tycker synd om henne, men jag kan ju inte ta upp henne varje gång hon skriker."
Och Jesús kollegors reaktion när de fick veta att Disa vill ha mycket närhet och kräver tid av oss var gapskratt åt den dumme nybörjarpappan, som inte har fattat att man inte ska hålla på och ta upp och trösta barnet om det skriker.
Enligt anknytningsteorin blir barn som får gensvar och tröst trygga vuxna. Hur barnet bemöts de två första åren påverkar hur trygga i sig själva de blir som vuxna och deras relationer till andra.
Vad tänker ni om det här?
Usch. Sådant fick jag höra av bekanta ur den äldre generationen och framförallt av svärmor när jag hade småbarn. "Hon kan gott få skrika en stund" och "Du ska väl inte ta upp henne nu igen?" Inte precis vad man vill höra när man är nybliven mamma och full av hormoner. Sjukt irriterande. Och i Spanien redan på BB? Men vad bra att de på föräldrakurserna försöker motverka de gamla idéerna! Jag vet att jag läste en bok när jag var gravid som hette Nära Föräldrar, en bok om attachment parenting. Den kändes som ett bra stöd att ha i ryggen när svärmor lade sig i. Det känns ju rätt att ha sitt barn nära, och det känns rätt för att det är rätt!
SvaraRaderaJust det, det känns rätt för att det är rätt!
RaderaJag har bra svärföräldrar, de resonerar som så att det är föräldrarna som bestämmer. De kommer med råd (ibland för mycket) men är respektfulla.
Ja, bra att de jobbar med det här på föräldrakurserna!
Som att ett spädbarn förstår och lär sig att det kan "köra" med en...?
SvaraRaderaDet är lite som 5-minutersmetoden, låter fasansfullt! Vi provade det EN gång (sonen var lite hopplös när han skulle sova) men han skrek så han kräktes så det gjorde vi inte om. Nä, nu är det en trygg pojke vi har som sover så snällt, som gärna visar ömhet och kärlek öppet och då är han snart tio år.
Att visa närhet och kärlek är inte samma sak som att klema bort, det gör man på andra sätt.
Så pussa, krama och gosa allt vad ni kan!
Precis! Skämma bort gör man på andra sätt, inte genom att visa närhet!
RaderaHar läst om femminutersmetoden. Vi har inte tänkt prova... den verkar grym.
Jag pussar ungen hela tiden, kan inte få nog av henne :-)
Självklart måste man svara på barnets behov. Allt annat vore ju grymt. En av de svåraste sakerna med att ha två små barn är veta hur jag ska prioritera när båda behöver mig samtidigt. Lillebror har många gånger fått skrika längre än storasyster nånsin behövde. Alltid lika jobbigt. Därför är det så härligt nu när han kan gå och kommer och kramas när han behöver. Just nu var femte minut.
SvaraRaderaDet kan väl aldrig bli samma sak med barn nummer två, på gott och ont.
RaderaKramas var femte minut låter mysigt:-)
Appropå första stycket...
SvaraRaderaJag kommer ihåg när jag satt i fåtöljen med sonen (någon månad eller två gammal) liggandes på min mage och bröst och katten i knätet, vi sov alla tre. Kan livet bli bättre?
Nej, det kan det inte! Älskar att mysa med katt och bebis samtidigt!
RaderaJag kan önska att vi hade lärt dottern att somna själv i sin säng lite tidigare. Vi lät henne för det mesta somna i våra armar, fast vi kunde så klart inte sitta ned i soffan - nä, vi var tvungna att gå runt och vagga henne till en speciell skiva... Och när vi skulle lägga ned henne i sängen vaknade hon typ 9 ggr av 10 så fort hon nuddade vid madrassen. Blev lite jobbigt i längden.
SvaraRaderaSonen lärde vi att somna i sängen direkt, ingen 5-minutersmetod behövdes. Jag brukade sitta bredvid sängen och buffa lite på honom så att han kände att jag var där. Han har iofs alltid varit kvällstrött så att somna har sällan varit något problem. Idag somnar de båda i sina sängar, en av oss sitter i rummet och en normal kväll tar det ca 10 minuter tills de sover. I perioder kommer lite mörkerrädsla eller mardrömmar och då kann de ta lite längre tid. Ofta kommer någon av dem insmygande till vår säng framåt morgonen för att få lite mammamys. Jag tror inte att det finns någon universalmetod som funkar för alla - man måste känna sig för och göra vad som funkar bäst för både barn och föräldrar. Och folk som säger hur man ska göra utan att man bett om deras hjälp kan fara och flyga!
Hahaha, till en speciell skiva dessutom! Gissar att ni tröttnade på den.
RaderaHär säger folk hela tiden vad man ska göra. Varenda människa lägger sig i, tanten i busskön, killen i glasskiosken...
Disa har fått somna i famnen, men vi går mer över till somna i spjälsängen nu istället. Då sitter en av oss bredvid och sjunger och stryker över huvudet. hon har svårt att komma till ro, vänder sig från ena sidan till den andra hela tiden, pratar och ler, och när det inte går tar vi upp henne så hon får somna i famnen.
Jag tänker på det här inlägget som jag läste en gång: http://www.carinosvaldsson.se/2014/09/brott-mot-barnkonventionen/
SvaraRaderaoch på den artikeln som Carin länkar till. Av att låta barnet ligga och skrika lär det sig att ge upp, att det inte är nån idé... De blir inte lugna och trygga!
Jag tänkte också på det när jag skrev!
RaderaÅh som jag har hört det där till leda... framför allt den första tiden och ganska ofta av svärmor. Hon slutade dock efter att ha läst en artikel om att man INTE skulle låta barnen ligga och skrika och att bebisar behöver vara nära sin mamma (pappan nämndes tydligen inte). Hon sa till mig att jag gjort allting rätt och det var väldigt fint och bevisade att hon som person inte är hård och kall utan bara följer det hon trott var bäst. Men jag har hört det samma även av andra, yngre, och icke spanjorer, och tycker det är lika konstigt varje gång när någon i övrigt normal person pratar om barn (även bebisar) som vore de manipulerande och beräknande.
SvaraRaderaNu tycker svärmor att det är lite jobbigt att jag fortfarande ammar I som är 13 månader och pendlar mellan att retoriskt säga att han kommer suga på bröstet när han är 20 år! och att jag borde sluta med detta nu. Sist frågade jag henne varför, varpå vi ändå kunde komma fram till tillsammans, att det ju faktiskt bara är bra att ammas, finns INGA som helst nackdelar med detta. Särskilt inte en unge som går på dagis och ändå utsätts för mängder med bacilusker dagligen. Lite extra skydd skadar verkligen inte.
Jag är övertygad om att barn som lär sig att vuxna finns där när man behöver dem, växer upp till trygga optimistiska kärleksfulla empatiska individer.
Så fint skrivet om trygga, kärleksfulla empatiska individer! Det tror jag med!
RaderaEn lite komplicerad relation till svärmor. Men hon verkar bra ändå, menar väl och kan ändra sig, det är mer än vad många kan. Jag tror att många upprepar det där om att barnen vänjer sig utan att reflektera över det.
RaderaDet verkar vara en spansk grej det här med skrikande bebisar som ska vänja sig. En kompis berättade att i Sverige är det precis tvärtom, där säger folk att man ska ta upp bebisar som gråter eftersom de behöver mycket närhet och trygghet.
Jag minns bara 1 person som hade åsikter om samsovningen och amningen (jag ammade dottern i 1,5 år) och det var en svensk släkting till mig. Jag tror faktiskt inte att jag fick fler kommentarer/goda råd av den typen. Men jag glömmer lätt, och jag har alltid varit ganska säker på att mitt sätt varit "det rätta". Haha. Här har det varit samsovning och sjalbärande av bebisen länge! Det var när dottern var drygt 2,5 år som hon flyttade in till eget rum och säng. Och mest för att hon ville det själv. Om hon ropar på natten är jag den första som kommer och kryper ner hos henne. Det är ju så mysigt. Och till min säng vill hon inte komma längre :)
SvaraRaderaSkönt med lite motvikt, en som har fått kommentarer från en svensk person!
RaderaJga försöker få Disa till att sova en liten förmiddagslur med mig i sängen eftersom det är så mysigt att ligga bredvid henne, men hon gillar inte idén något vidare...
Ingen gråt här inte men jag tröstar hellre i sängen/vagnen om det är dax att sova, detta har gjort att skrutten somnar på studs och alldeles själv (bara 3 månader) utan att jag behöver bära och vagga i famnen vilket känns skönt för ryggen och axlarna, särskilt när man har en tung bebis :-)
SvaraRaderaDet låter toppen!
RaderaVi har inte lyckats trösta i säng eller vagn, lillan skriker sig illröd om hon inte blir upplyft. Hon skriker ofta för att hon inte tycker om att ligga ensam.
Jag mår dåligt bara av att behöva läsa deras åsikter. Jag kallar mig själv närabarn-mamma "hippie"-mamma, och samsover fortfarande (snart 4 år), ammade till nästa 2 år.
SvaraRaderaTyvärr fick jag höra mycket både från svenska och spanska släktingar, blev både sårad och arg. Men om man inte lyssnar på sig själv, sin instinkt, magkänsla vad har man kvar då? Jag har blivit mycket mer spritituell sen jag fick barn. Jag svarade några gånger med frågan; skulle du låta din gamla mormor/farmor/mamma/pappa/släkting ligga och ropa på dig och inte svara/ignorera? Skulle du behandla någon annan som du behandlar en bebis? Om svaret är nej, så...
Nä, för många känns det nog grymmare att tänka sig att låta en vuxen person ligga och ropa utan att svara. Bra svarat av dig.
RaderaVarje förälder hittar hog sin egen väg, egna rätt och fel. Det viktiga är nog att veta varför man gör som man gör och inte bara följa andras råd och uppmaningar, som jag har märkt att en del gör.
Det är ett tankesätt som känns främmande! Tror precis som du, och som alla andra som kommenterat, att barn blir trygga om föräldrarna är lyhörda och gärna ger mer närhet och omtanke än det absolut nödvändiga. Vi har varit generösa med att låta barnen sova i vår säng, även om det periodvis gått lite till överdrift - om jag t.ex. inte rymts i vår överfulla säng har vi satsat mer på egna sängar ett tag... Är fortfarande lite tudelad, för jag vill gärna att de ska känna att de får komma om de behöver det, men samtidigt ÄR det väldigt skönt att sova utan att trängas... tidvis har det mest varit en ovana att tassa in och lägga sig mellan oss i sängen, inte direkt ett behov. (Och ETT barn i sängen är inga problem, men tre är lite väl...)
SvaraRaderaSamtidigt märker jag att jag blivit lite mer pragmatisk nu med tredje barnet. Om han börjar gråta när jag skalar potatis kan jag tänka att det är bättre att han får vänta några minuter medan jag skalar klart än att jag struntar i maten tills han blivit nöjd om en timme eller så... En balans helt enkelt, inte alltid lätt!
Hahaha, tre barn i sängen, då blir det trångt:-)
RaderaJag försöker också hitta balans, men det är svårt. Jag tar upp lillan när hon skriker, men i vissa fall går det inte, om jag står i duschen till exempel, och då tycker jag så synd om henne efteråt när tårarna rinner längs hennes kinder, och jag förklarar att jag verkligen inte har kunnat komma tidigare, men, tja, hon är ju knappt fem månader... Vilken utläggning. Jag menade egentligen att jag håller med om potatisskalningen.
Samma för mig, min pojke är 12 dagar gammal och varje dag sedan han föddes har jag fått höra, främst från svärmor, "ni kan ju inte ha han i famnen hela tiden, han vänjer sig". Och så lägger man gärna till "barn är smarta" Försökte svara i början men nu ignorerar jag bara alla kommentarer och gör precis som jag vill i alla fall.
SvaraRaderaLebrija-Tessan, är det du? Har han redan kommit? Skicka gärna ett mejl om du har lust (casaannika@yahoo.se).
RaderaJag har också hört det, att barn är smarta, men,tja, vad ska man säga? Vi pratar om små bebisar, jag kan inte se dem som beräknande, manipulerande varelser.
Jag tycker du gör rätt i att ignorera kommentarerna (fast det är inte lätt när man just har blivit förälder för första gången),det hjälper inte att svara.
Hej! Mailade dig runt jul, vet inte om det kom fram, annars så försöker jag igen. :)
RaderaMissade det, men nu har jag läst och skickat svar!
RaderaJag vet inte längre vad jag tänker om det. Jag vet hur jag gjorde med mitt första barn. Mitt första barn skrek väldigt sällan med franska mâtt. Ja till och med med svenska mâtt tror jag eftersom min BVC sköterska tyckte att han verkade lätt och lugn. Jag ammade fritt i början och barnet sov ofta i min famn om dagen. Varje gâng barnet var det minsta missnöjt gjorde vi allt som stod i vâr makt för att trösta. Vilket fungerade och i kombination med hans spädbarnspersonlighet hade vi ett lugnt barn som skrek ganska sällan. Vilken kulturkrock gentemot Frankrike. Mammorna (med förskolepedagogutbildning) lâter barnen skrika. Jag äter nu, jag pratar nu, om jag inte tar upp barnet somnar det om. Fast om barnet är sjukt tar jag upp det sâklart (och sâ gör de inte det med svenska mâtt mätt). Det var riktigt jobbigt att se pâ. Och ännu värre när de hälsade pâ oss i Sverige. Svenska bebisar tas oftast upp i famnen om de skriker. Och det är mindre barnskrik i offentliga rum i Sverige än I Frankrike. Fransmännen tror jag tycker att jag skämmer bort mitt barn. Napp efter 1 âr, nja, och efter 3 âr absolut förbjudet sâ barnen börjar suga pâ fingrarna för de är "(ur mitt perspektiv) stressade" i skolan. De fâr inte dricka i nappflaska, âka i vagn eller ha blöja. Det är mycket mera "straff i hörnet" och högljudda utskällningar och mycket mera regler. Och mer barnskrik. Jag kan inte uppfostra mitt barn franskt. Det gör ont i mig. Det känns onödigt hârt. Men jag vet inte riktigt vad jag tycker längre. Ibland när mitt barn är ledset är det skönt att vara i Frankrike och känna att skrik är mer accepterat och att man kan bli arg. Ibland känner jag att fransmännen tycker att jag är för snäll.
SvaraRaderaJag gillar det du skriver på slutet, jag gissar att du känner dig lite mer avslappnad i Frankrike (i skrik- och argsituationer) där ett barnskrik inte är någon stor grej.
RaderaVad bra du skriver om kulturkrocken. Skillnaden. Skämma bort - eller ta hand om? Det verkar som om Frankrike liknar Spanien. Även här slutar barn med napp och blöja tidigt. Det är delvis av praktiska skäl, vid tre års ålder går de allra flesta barnen på förskolan, och där kan de inte ha blöja och napp. Vagn däremot, det åker barnen i tills de är bra stora och knappt får plats i den.