Apropå det här inlägget där jag skrev om ett spanskt barndop.
Vi har fått frågan om vi ska låta döpa Disa.
(Inte av Jesús föräldrar dock, trots att de är generation äldre och katoliker.)
Nej, det ska vi inte.
Helt enkelt för att varken Jesús eller jag är troende, och det finns ju egentligen inte mer att säga om det då. Att låta döpa henne skulle kännas fel hur man än vrider på det, det handlar ju inte om en mysig tradition utan om att skriva in sitt barn i kyrkan och den kristna tron.
Att hon dessutom skulle döpas in i katolska kyrkan? Uteslutet. Det skulle vara som att skriva in henne i ett parti på livstid (man kan inte gå ur katolska kyrkan, däremot, om man verkligen, verkligen inte vill vara medlem längre och anstränger sig till det yttersta (det är en missuppfattning att man går ur genom att skicka in ett papper), kan man få en liten anmärkning i deras register som "rebelde", vilket ungefär betyder rebell, utbrytare), ett parti vars politik jag inte alls håller med om.
All respekt för om Disa väljer att döpa sig när hon blir äldre.
Hur har ni gjort, hur tänker ni?
Vi är inte heller troende så att döpa barnen hade känts konstigt. för att få den mysiga familjeträffen hade vi en namngivningsceremoni hemma.
SvaraRaderaJag har berättat för J om svenska namngivningsceremonier, och vi hade tänkt fira Disa på vårt sätt, med skaldjur på en skaldjursbar, men det blev inte av, och nu känns det för sent.
RaderaJag tänker ungefär som du, ville inte att I skulle döpas. Innan jag fick barn och det var en hypotetisk fråga kändes det inte så noga. Men under detta hans första år när frågan har kommit upp några gånger, har jag känt mig allt mer bestämd att jag faktiskt inte vill. Om hans pappa skulle insisterat, skulle jag ha gått med på det, men han tyckte nog mer att det kanske borde göras för att det är så man gör. Och då känns det fel. Om inte någon av oss verkligen tror på katolska kyrkan tycker jag verkligen att det känns mycket märkligt att I får en livslång relation till den. Som sagt, han kan döpas och gå med precis när han vill, och den dan det är hans eget beslut kommer jag att stötta honom fullt ut. Tror att svärmor inte är helt nöjd med detta, men har inte heller mer än vid ett tillfälle, tagit upp ämnet. Jag ordnade med en namngivningsfest i Sverige i somras, det blev jättefint och kändes bra att få fira med vänner och familj där. Lite konstigt att inte få dela det med familjen här, men att ha den typen av tillställning med dem skulle inte funka, faktiskt... det skulle vara värre än att inte ha något alls. Jag skulle uppfattas som världens hippimamma! Men han har firats många gånger med dem ändå och de var mycket mer närvarande under hans första tid i livet.
SvaraRaderaFör mig var det superjobbigt att min man inte ville att Fimpen skulle döpas (jag är troende). Det kändes som om han inte hade något skydd mot... elakheter. Svårt att förklara. Som att gå ut utan jacka när det är kallt. Dock förstår jag hans (och er) synpunkt och förstår att det är korkat att tvinga någon in i något. Dock! Blev jag skitsur när min man samtidigt tecknade ett medlemskap i fotbollsklubben Hammarby, av samma anledning (jag hejar på ett annat lag).
SvaraRaderaVi hade en välkommen till världen-fest istället, tänkte ni ha något sådant?
RaderaJag förstår precis vad du menar med skydd, även om jag inte är troende. Och att det känns jobbigt att han inte har blivit döpt. För han blev inte det, eller hur? Det är ju en annan situation för den som är troende, en annan utgångspunkt. Det är väl inte heller att tvinga in barnet i något. Mer... hyckleri om föräldrarna gör det utan att vara troende, bara för att följa traditionen. Jag tror, att om Jesús hade varit det och det hade varit viktigt för honom att döpa Disa av den anledningen, hade det varit okej för mig. Men hade varit väldigt tveksam till katolska kyrkan...
RaderaVi kommer inte att ha någon fest. Vi hade planer på det, skaldjurs på Marisco Emilio, skaldjursbaren, innan Disa föddes. Sedan kom hon och vi hade fullt upp och sedan blev hon inlagd och det var kontroller och prover, och nu känns det för sent. Vi hade en minifest med de närmsta släktingarna när hon fyllde en månad.
Vi har inte döpt våra barn heller och det har accepterats. Skulle eventuellt kunnat tänka mig att döpa dem i Sverige men absolut inte i katolska kyrkan, pappan och jag är överens och ingen har ifrågasatt beslutet. Dock kom ämnet upp i våras då tjejernas klasskamrater gjorde Primera Comunion och de inte gjorde det men det har liksom gått över nu, det var mest då när alla andra gjorde det.
SvaraRaderaTur att ni är överens.
RaderaVisst är det så att många har en alternativ fest? Det är nog lätt att känna sig utanför när alla andra ska göra sin comunion.
Jag vill, ärligt talat, inte att Disa ska göra det, och tack vare denna lilla dopvägran går det väl inte heller.
Min svärmor var väldigt väldigt religös när hon levde. Och när min dotter föddes visste jag att hon inte skulle leva så många år till. Jag är själv döpt och tycker det är en fin tradition men är inte speciellt troende av mig, men för svärmors skull så lät vi döpa dottern. Det var viktigt för svärmor. Så vi döpte dottern i svenska kyrkan. Det spelade inte så stor roll för svärmor att var vi gjorde det, bara hon fick ett kristet dop liksom.
SvaraRaderaDet är väl ett bra motiv om något! Det måste ha varit en lättnad och glädje för henne!
RaderaHej Annika!
SvaraRaderaMin dotter är inte döpt, mina 3 barnbarn inte heller. Tycker det är hyckleri om man
inte tror på nåt. Dom kan göra det om dom vill sen, upp till dom.
Jag är inte konfirmerad heller, var nog ensam om det då...på medeltiden :-)
Blev döpt när jag var 6 för styvfar ville döpa min halvsyster och då passade dom på trots att mor inte var "kyrklig"...pest var det och kallt var vattnet :-)
Kram P ♥
Det är nog inte så många som minns sitt eget dop!
RaderaDet är upp till dem ja, möjligheten att barn till icketroende blir troende som äldre är nog rätt liten...
Oj, vilket tjöt det var för några år sedan av den spanska svärfamiljen om spansk katolsk bröllop och att jag skulle konvertera (Nooooo!)... och även om framtida barnbarns både namn, dop etc. Tyvärr så dog ju svärmor innan barnbarnet föddes och nu kan jag känna att jag var för hård. Jag ville inte döpa men det ville pappan så jag sa till sist om du vill döpa, gör det, ordna och betala allt men jag kommer inte lyfta ett finger för att hjälpa till. Lillen är nu 3,5 och odöpt!
SvaraRaderaVilken historia! Att du skulle konvertera, varför ville de det? Det gör dig inte till mer troende katolik?
RaderaTråkigt att svärmor inte fick träffa barnbarnet. och att barnets pappa inte fick visa sin mamma barnet.
Det verkar som om det inte var så viktigt att barnet skulel bli döpt, eller så respekterade pappan din ovilja. Är han troende?
Jag är troende, och kan förstå att det känns märkligt med barndop om man inte tror på vad kyrkan står för. Tomma traditioner blir lätt... bara konstiga. Själv är jag baptist och vi har inget barndop, utan istället har vi barnvälsignelse där vi tackar för barnet och ber för det och för familjen. Sedan, när barnet är tillräckligt gammalt för att ta ställning får hen själv avgöra om hen vill bli döpt. Så faktiskt, även om jag är kristen, känns barndop lite främmande för mig också... :) Att ha barnvälsignelse för mina barn har däremot känts viktigt! Det har varit ett sätt att visa tacksamhet och be om allt gott för dem, ge dem en fin start.
SvaraRaderaSå fint skrivet. Det låter så fint, vettigt. Vid vilken ålder brukar baptister döpas?
Radera