Risfält och fåglar

Ledig måndag?
Utflykt!

Vi köpte baguetter på Polvillo och stack iväg. mot risfälten söder om Sevilla.
Ingen av oss hade varit längre än i Puebla del Río.
Nu åkte vi in i ett helt nytt landskap.

Det kändes som att komma långt hemifrån. Så olikt de trakter vi är vana vid.
Platt, platt, platt.
Vattniga, tomma risfält.
Risfabriker.
Traktorer med släp, grusvägar.
Och den obligatoriska bomullen i vägkanterna förstås. Det är skördetid för bomull nu, och den ligger vit i vägkanterna.

Massor, massor av fåglar. Jesús hade tagit med kikaren och letade i boken efter en stor grå fågel som påminde om tranan, och en kolsvart vadarfågel. Vi kände egentligen bara igen måsarna och storkarna.

På de här markerna odlas mycket av det ris vi äter i Spanien, även om en hel del av det säljs som ris från Valencia ist'ället för Andalusien. Det säljer bättre, Valencia är känt för sinar paellor och andra risrätter.
Det är finfina marker för risodling, tack vare den gamla havsbottnen och de ständiga översvämningarna från Río Guadalquivir som stiger med tidvattnet från havet. Floden som för övrigt rinner genom Sevilla.
Härifrån risfälten kommer många av de kräftor vi äter på kräftkalasen i Sverige. Jag lyckades inte se en enda levande kräfta, däremot en massa döda som kom flytande i strömmen av en av många vattenkanaler.

Leta efter Isla Mayor, byn som vi utgick ifrån, på google maps så förstår ni vad jag menar. Med många vattenkanaler... Häpnadsväckande.

De döda kräftorna flöt i närheten av planen som häver bekämpningsmedel över fälten. Det ena har kanske inte med det andra att göra, men man får sig en liten tankeställare.

Vi körde vidare och kom oväntat till det här:

Vad är det, undrade vi, och såg sedan namnet: Isla Minima de Guadalquivir.
En skylt visade att åt vänster fanns en cortijo och en tjurfäktningsarena, åt höger en restaurang, hotel och kyrka.
Vi körde åt höger för att se vad vi hittade.
Det var en pytteliten ödeby. En vacker risfabrik med människor som arbetade med en stor rishög, och så ödehusen. Kyrkan. Allt i samma stil.
Byn är inte mer än omkring 70 år gammal. 300 personer bodde här, det fanns skola, liv. Nu har alla flyttat härifrån. Utom portvakten.

Vi körde till vägens slut, till floden.

Sedan åkte vi tillbaka samma väg, hemåt.

Vi hade tänkt att stanna i Coria del Río eller Puebla del Río för att ta något att dricka på en bar och titta på båtarna, men vi var för trötta. Vi körde ut ur det märkliga landskapet, det var som att komma tillbaka från en annan värld. som om vi hade varit mycket långt borta. Och det är bara några mil utanför stan.
Märklig känsla.
En mycket fin dag.