Nu fortsätter reseberättelsen från Mallorca-resan!
När vi lämnade det underbara hotellet åkte vi direkt till en mataffär för att köpa frukost och matsäck till färjan på kvällen. Vi satte oss i allén i Mengíbar ett promenadstråk med bänkar och bilvägar på varje sida. Vi spanade hela tiden efter polisbilar, för det var mycket osäkert om vi fick sitta utomhus och äta smörgåsar på en bänk, man måste ju ha munskydd hela tiden. Jesús spanade åt ett håll och jag åt det andra medan vi försökte verka avslappnade med barnen. Jesús såg polisbilen först och blixtsnabbt drog jag upp munskyddet och Jesús gömde mackan han hade i handen medan polisbilen åkte förbi.
- Det är tur att du är tillsammans med mig och inte med... Ja, min chef eller med gymnastikläraren. De där har bara sportat i sitt liv, de har aldrig behövt hantera polisen, skojade Jesús. Där han växte upp blev ungdomarna ständigt uppsökta av polisen, de behövde alltid vara redo att visa id-kort och ropade kodord om polisen närmade sig. Jesús tycker att den här konstiga tiden med ständig polisövervakning är som att förflyttas tillbaka till 1980-talet, med skillnaden att nu måste man gömma en smörgås istället för en joint.
Efter frukosten väntade en lång bilresa. Ända till Valencia skulle vi. Runa sov i bilen och jag hade laddat med spel till Disa på surfplattan. Vi stannade och åt lunch på en urdålig bar med trevlig ingång.
Vi åkte förbi Desfiladero de Despeñaperros, ett slags landmärke där man tidigare alltid åkte förbi när man åkte från Andalusien och norrut, eller bara till Madrid (nu finns fler motorvägar). Stället har ett rätt ruskigt namn, för det här var stället där de kastilianska erövrarna slängde moriska fångar nerför stupet under 1200-talet, när kung Fernando (som visas upp som mumie i katedralen i Sevilla) erövrade allt större landområden från morerna i Spanien, morerna som kallades hundar som en grov förolämpning. Enligt Jesús. På internet kan man hitta en trevligare historia om en munk som råkade ramla ner för berget.
Ett annat landmärke som vi åkte förbi var Casa Pepe med sina karaktäristiska målningar i spanska flaggans färger i gult och rött. Jesús berättade om när han åkte runt i Spanien och målade byggnader tillsammans med sin pappa och sin bror, och de tog med honom till just den baren för att skratta åt hans reaktion när han kom in. Vänster-personen Jesús kom in i en bar som är rakt igenom fascistisk och högernationalistisk, ett mausoleum över Francodiktaturen, ett ställe där man kan köpa souvenirer med högernationalistiska och fascistiska symboler.
Det började bli kväll när vi kom fram till Valencia. Jag såg en spännande byggnad från bilfönstret och läste snabbt om Valencia, där ville jag gärna stanna till på hemresan! Vilken spännande stad! Men nu hann vi inte göra annat än att leta rätt på hamnen. Vi hittade den, kunde äntligen kliva ut och sträcka på benen och höll på att gå åt av den fuktiga hettan.
Det var en rätt liten färja vi skulle åka med, men hytten var toppen! En fyrbäddshytt för oss, med ett litet badrum och ett fönster ut.
Vi satt i sängarna och åt middagsmaten som vi hade tagit med och gick ut för att kika på båten. Det var väldigt lite att se. Ett litet dyrt kafé och inte mycket mer. Vi satte oss på däck, höll ordentligt avstånd från alla andra och såg den stora hamnen i Valencia bli mindre och mindre. Alla bar ansiktsmask ute på däck, det fanns bubbelpooler som var avstängda och det blåste kraftigt.
Jesús kämpade för att söva en ilsken Runa i hytten medan Disa och jag väntade på däck. Det hann bli midnatt innan Runa somnade och vi kunde lägga oss, så det blev inte så mycket sömn i den trevliga hytten, båten var framme tidigt på morgonen. Runa var så trött när vi försökte väcka henne att hon somnade om hela tiden. Men nu var vi framme på Mallorca!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar