"När ska du blogga om huset?"

 "När ska du blogga om huset?" undrar Tove i ett meddelande en sen kväll.

När jag återvänder till livet, tänker jag, men skriver det inte för det låter ju lite dramatiskt. Men det känns nära sanningen. Den här tio veckor långa heltidsperioden på jobbet är lika tuff som jag visste att den skulle bli, jag tvekade om jag skulle tacka ja. Jesús tyckte inte att jag skulle det. Men det är nackdelen med att vara vikarie och inhoppare, man vet inte när det finns jobb igen. Missförstå inte, det är ett jobb jag tycker mycket om, och jag ÄR glad att ha fått så mycket jobb det senaste. Det är bara det att det är så svårt att få ihop tiden just nu, och jag har dragit ner på så mycket från mitt liv för att få ihop alla timmar varje vecka att jag nästan inte finns kvar, känns det som. Den 9 januari, när sista vikariatet är slut, lyser som en svag stjärna på en mörk himmel, jag behöver hålla ihop tills dess. Jag hoppas på mer jobb senare, förstås, och när vi flyttar har vi Disas skola mycket närmare så det går inte så mycket tid till att lämna och hämta henne, men det vore bra med en liten viloperiod innan nästa vikariat.

Vi fick besök av en riktig stjärna i två veckor, en pytteliten svart kattunge. Det var en vildkatt som hade kommit bort från sin mamma, han skrek efter henne på vår gata en hel eftermiddag. På kvällen befann han sig under vår bil och då lockade jag fram honom med lite mat, han var hungrig. Jag grabbade tag i honom när han kom fram, och milde tid, jag har aldrig varit med om en sådan styrka i ett sådant litet djur! Det var som att ha fångat en skogshare! Han kan inte ha varit mer än två månader, men gud så han kämpade för att komma ur mitt grepp! Jag skyndade mig att stänga in honom i badrummet, och där gömde han sig bakom tvättkorgen och skrek efter sin mamma. Mamman verkade försvunnen, vi spanade efter henne och gav kattungen mat, vatten och en låda med sand. Jag ville inte släppa ut honom, den lille kissen, för han hade inte blivit långlivad på vår gata, med bilar, hundar och elaka människor.

För att göra den långa historien lite kortare, han blev tam och vi tyckte alla så mycket om honom. Han låg på en rosa ullig kudde på skrivbordet när jag jobbade, och han spann och spann, och till slut började han sova i vår säng på natten. Han var så svart att vi gång på gång tog honom för ett klädesplagg, och jag vet inte hur många gånger vi böjde oss ner för att klappa en smutsig svart socka på golvet eller ett par svarta kalsonger. Men den lilla katten var sjuk och dog. Efter tre veterinärbesök dog han av kattleukemi hemma hos veterinären, och vi saknar honom mycket.

Annat som har hänt - huset är vårt. Det var väl det jag borde ha börjat inlägget med. Det kräver ett eget inlägg. Men den sista helgen i februari flyttar vi in i det fantastiska huset. Vi är alltså med hus, och det känns lika stort och skrämmande som att vara gravid. Men eftersom jag är där jag är nu i jobbstressen finns inget som gör mig glad längre, men det vänder när jag får vila. Tur att jag tog ut glädjen i förskott, innan jag blev så trött. Jag tänker, att det första jag ska köpa till vårt fina hus är en gunga till barnen, och en röd hängmatta till mig själv. Gungan ska jag hänga lågt i fikonträdet så att Runa kan klättra upp på den, en stor, rund nätgunga, och hängmattan ska jag binda fast mellan korkeken och något annat träd, och sedan ligga där och bara vila, lyssna till prasslande löv, läsa böcker och bli mig själv igen.