När man hamnar på jam session en vanlig torsdag

Klockan var ganska prick 22 när Jesús ringde. Han hade åkt iväg med barnen vid halv sju för att jag (äntligen, efter en hel dags störningsmoment!) skulle få arbeta ifred och kunna jobba ikapp tiden som jag hade missat (på grund av dem). De skulle till badet i Alájar, där Disas bästa kompis Nora var på kalas, och på det kalaset hamnade de allihop.

Jag vet inte hur många gånger den här sommaren som Jesús har tagit med barnen och åkt och träffat Lincoln och Cristina och dottern Nora i olika sammanhang. Nästan varje gång har han ringt på kvällen för att jag ska åka dit, vart de nu är, och nästan alltid skyller jag på något eftersom jag är alldeles för osocial för att åka iväg och umgås. Men klockan 22 ringer han knappast för att locka iväg mig. Jag svarade och tänkte berätta att jag hade kokat räkor till middagen och gjort roliga smördegsrullar med olika fyllningar av den där degen som vi köpte på rulle, kanske som kompensation för att jag hade varit så irriterad på honom tidigare över att aldrig få sköta mitt jobb som jag behöver... Men när jag svarade sa han "Lyssna!", och genom telefonen hörde jag en saxofon, gitarr och en dov trumma, och han gjorde det för att han vet hur svårt jag har att avstå från en saxofon. Jag fattade vad han ville. "Det är jam session hemma hos Lincoln och Luis. Kom! Du kommer att tycka om det! De har kattungar också."

Ja, det visste jag att jag skulle. Tycka om det. Men klockan var tio på kvällen, jag hade smördegsmat i ugnen, skulle gå ut med Iris, äta middag och lägga mig eftersom jag måste upp tidigt nästa morgon...

22.45 körde jag mot Alájar. Med mig hade jag min steel tounge drum, ett munspel, två smördegsrullar med ost och skinka till Disa och Runa samt Disas stora sov-t shirt, eftersom hon skulle sova över hemma hos Nora. Min favorit-korrespondent Anna-Lena Lauréns sommarprat lyssnade jag på i bilen.

På den smala, kurviga vägen var det tomt, jag mötte inte en enda bil. Jag parkerade i gräset under olivträden bredvid en mulåsna som var fastbunden i närmsta träd. Jag blev blöt om handen när han gick bakom bilen för att nosa på mig, och jag höll undan påsen med smördegsrullar från honom.

Det var så hemskt varmt ute fortfarande, trots att klockan var elva på kvällen, men jag behövde inte gå långt. Jag blev säker på vilket hus det var när jag såg en naken Disa och en lika naken Nora (har de någonsin kläderna på den här sommaren?) genom ett fönster, där en liten svart kattunge satt och tittade på mig. Nora släppte in mig och jag kom rakt in i musiken, det var saxofonen igen. Jag fick se den del av huset som Cristina och Lincoln hyr sedan någon vecka tillbaka, jag träffade fler katter, en mastiff-valp som trots att den inte kan vara mer än några månader redan är större än vår Iris... Och i vardagsrummet spelade Runa på maraccas-ägg, Lincoln på gitarr, Luis hade en stor dov trumma, och så var det saxofonisten. Både Disa och Runa hade varit med en bra stund, Disa på stora trumman, Runa på Jesús på munspel. Ju senare det blev desto fler droppade in. Vid något tillfälle spelades något magiskt vackert på sopransax, rytminstrument och min egen trumma, dock inte av mig, som inte är där att jag vågar improvisera med de här proffsen.

Saxofonisten hade jag nästan hört förut. Han bor i Calabacino, den alternativa byn en promenadväg från Alájar. Vi var där när jag var gravid med Runa. Jag kände mig så sjuk, jag blev aldrig bättre, och vid det här tillfället hade jag båda öronen igentäppta. Jag ser att jag inte skrev något om det, men vad ledsen jag var den tiden, de sista månaderna. Ledsenheten som kulminerade den dag som jag fick veta att jag var tvungen att föda Runa på det stora Macarenasjukhuset i Sevilla, där Disa också hade fötts, ledsenheten som fortsatte under hela sjukhusvistelsen, de 25 timmarna som gick innan jag fick se henne, Disa som inte alls hade det bra... Jag var sjuk så längre, så många månader. det var som en influensa som aldrig gav med sig, och det värsta var, märkligt nog, de täppta öronen, det höll i sig i nästan ett par månader och höll på att göra mig galen. Att inte höra?! Men där i Calabacino hörde jag något svagt, svagt, och Jesús, som inte kunde fatta att jag verkligen inte hörde musiken, berättade att ljudet kom från en saxofon, att i huset precis ovanför oss på stigen dundrade det av musik. Det var ett musikhus dit alla som var sugna på att spela kom för att, just det, spela, och se vilka mer som var där.

Klockan var över midnatt när vi gick mot bilen, samtidigt som fler musikglada droppade in, och Disa fortsatte att dansa med Nora.

Den opålitliga datadoktorn

Igår var en riktigt konstig dag.

Det konstigaste hände innan jag vaknat, för då slog vädret om och blev... Kyligt! Vinden som blåste in genom fönstret var kall! Enligt väderprognosen var det 21 grader ute, men jag svepte om mig täcket, och satt sedan och funderade på om jag behövde kofta medan jag jobbade. Kanske för att jag är så van vid värmen. Eller också var det faktiskt kallt. Skönt i alla fall1 och säkert var det den svala luften, eller också det nya teet, men jag kom igång så bra med jobbet, och kände mig nöjd, ända tills Dataproblemet dök upp igen.

I början på semestern fick jag ju lämna in datorn när tangent efter tangent la av, och till slut kunde jag inte ens komma in i datorn. Tangentbordet i den bärbara datorn var kaputt, enligt datadoktorn. Det löstes med att använda ett extern tangentbord. Då och då återkom problemet, en bokstav hakade upp sig och skrev vvvvvvv utan stopp, men det ordnade sig när jag startade om på powerknappen. Nåväl. I förmiddags fungerade det inte att starta om. Och jag kunde inte jobba.

Jag åkte akut till datadoktorn i Aracena en halvtimme bort, fick hjälp direkt av en tekniker som på något sätt liksom avinstallerade tangentbordet. Lättad gick jag därifrån, passade på att handla förnödenheter som bara finns i Aracena, det goda brödet, Disas favoritost från Portugal, ekobananer...

När jag kom hem var Disas kompis Nora hemma, och hennes pappa Lincoln, som tagit med mat för att stanna över lunch, och över dagen. Jag hann inte mer än hälsa, jag hade så mycket missat jobb. Jesús kom med lunchbricka till skrivbordet. Allt bra.

Några timmar senare hände det igen. Vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv skrev datorn av sig självt. Jag närmade mig en stresspunkt, jag hade redan så mycket jobb att ta igen. Men det var bara att åka iväg med datorn. Lincoln tipsade om en kille i grannbyn som är bra och billig, sa han. Han följde med mig dit. Killen såg lite fundersam ut, skruvade sedan isär datorn och jag hade svårt att se på. Det var som att se en hjärnkirurg jobba, med hela hjärnan framför sig. Där fanns alla mina bilder, mitt jobb, texter, lösenord, så mycket. vid minsta misstag skulle allt försvinna. Tänkte jag.

En liten fyrkantig grej ramlade ut från datorn, killen granskade den som om han undrade var den kom ifrån och vad det var för något, och la den åt sidan. Han kikade lite, kände, öppnade ytterligare ett bakstycke, och jag klarade inte av att se på mer, utan försökte fästa blicken på skrivarna och hörlurarna på hyllorna.

- Jag kopplade bort tangentbordet. Det fanns tre komponenter bredvid varandra och jag tog bort den för tangentbordet. Fast det är svårt att veta vilken som är vilken,  en komponent är för tangentbordet, en för musplattan och så är det en till.

Jag satte på datorn, loggade in, och märkte att tangentbordet på den bärbara datorn fungerade.

- Men ska det fungera, om du tog bort den komponenten? undrade jag. Och titta här, pekplattan fungerar inte.

Jag lyckades inte få något bra svar på detta. Jag tyckte att det var tydligt att komponenten för tangentbordet satt kvar eftersom tangentbordet fungerade, men jag betalade de tio euro som han begärde och gick. På något sätt tyckte jag att jag hade kompenserats, genom den mycket stora butikshunden som ställde sig på bakbenen med de enorma tassarna på glasdisken, och blundade när jag smekte hans mycket rynkiga huvud.

Än så länge har jag bara haft problem med Vvvvvvvvvvvvv en gång, så jag avvaktar med att lämna in datorn igen. Till det pålitligare stället i Aracena.

När det är riktigt, riktigt varmt

Den här värmen alltså. Den tar ju knäcken på vem som helst. Det känns som om sommaren kommer att pågå för evigt. Här kommer ett inlägg om värmeböljan förra helgen.

Den svalaste stunden på dygnet var vid sju-åtta på morgonen, och när jag vakande förra söndagen blåste det varmt av 27 gradig vind genom det öppna fönstret. Sedan blev det bara värre, upp till 42 grader i skuggan. Ute var himlen vit istället för blå, som den brukar bli när det är mycket varmt. Jag vet inte vad det är för väderfenomen, men vit himmel - då vet man att det är hett ute! Dörrar och fönster hålls stängda, och varje gång man måste öppna dörren till trädgården försöker en het luftvägg ta sig in. Man är svettig hela tiden, svetten rinner från alla tänkbara delar av kroppen och glasögonen halkar hela tiden ner på grund av svetten. Trög i huvudet blir man också. Allting går mycket långsamt. Blanda ihop en sallad - en timme. Hitta en klänning till Disa - en kvart.

Tankeverksamheten är oerhört långsam, man rör sig långsamt också. Jag skjutsade Disa till en kompis och höll 70 hela tiden på 90-vägen. I köket har fläkten stått på, och på bordet framför den har katten legat och sovit, och även en spindel och en geting har sökt svalka där. Alla flugor i köket har försvunnit av värmen, och under söndagsnatten hörde vi för första gången en berguv hoa utanför huset.

Jesús sov i Sevilla värmeböljefredagen (46 grader) och berättade om en mycket hög luftfuktighet som gjorde det svårt att andas. Inte en människa var ute och gick på gatorna ens sent på kvällen. Has kompis Àngel, som ringde dagen därpå, liknade det vid ett atombomnedslag, det var så skrämmande öde på gatorna. Jesús pappa har bestämt sig för att ha på sin luftkonditionering två timmar varje eftermiddag, och han upprepade gång på gång att den hettan inte är normal, påminde om hur han förr brukade arbeta i gassande sol varenda sommar som målare, inga problem. Den här värmeböljan har fått honom att börja tro på klimatförändringen.

Vi bestämde oss för att fly hettan och åkte mot kusten på lördagsförmiddagen. Där skulle det inte vara lika varmt, enligt prognosen. Vi åkte mot en hemlig strand som vi hade upptäckt näst sista dagen på min semester, nästan folktomt, och dit ville vi tillbaka. Men vi gjorde en missbedömning. På grund av värmeböljan, samt att det var långhelg (de flesta var lediga förra måndagen med anledning av något helgon) så var det absolut proppfullt i El Portil, som vi skulle utgå ifrån. Det fanns ingenstans att parkera, varken i eller utanför den lilla staden. Inte en enda plats. Jag har aldrig sett så många bilar där förut. Så vi körde mot El Rompido, grannbyn, utan att ha någon reservplan. På höger sida såg vi bilar parkerade på en plätt som tidigare har varit camping, och på andra sidan vägen gick en annan båt till halvön som vi hade tänkt oss till.

På grund av att vi träffade ett par vänner på stranden, otroligt nog, så missade vi sista båten innan lunch, men vi åt vår picknickmat medan vi väntade på att klockan skulle bli fyra, då nästa båt skulle avgå. Då åkte vi över.

Det är en liten båt med tio-femton platser. Vi tog oss ombord med barn, två ryggsäckar, parasoll, strandstol och hink. På andra sidan sundet var det, bekvämt nog, en lång gångväg byggd ända till andra sidan halvön.

På höger sida fanns en liten pöl med en massa krabbor i, som vi stod och tittade på en lång stund.

På andra sidan halvön ser man Atlanten breda ut sig mot oändligheten. Till och med här var det denna dag en del folk, men vi gick längre bort där vi blev ganska ensamma.

Det var ovanligt varmt i vattnet, men höga vågor. Disa slogs omkull flera gånger tills jag visade hur hon behövde gå längre ut för att kunna flyta upp på vågorna. Vi badade länge, det var härligt. Vi plockade massor med snäckor, barnen lekte nonstop i sanden, grävde, kastade sig i den otroligt mjuka sanden. Vi badade ännu mer, drack juice och fikade. Det var alldeles underbart.

När det var dags att gå, för att ta sista båten tillbaka, hittade Jesús en enorm snäcka, större än mina händer bredvid varandra.

Det var kö på spången mot båten. Vi stirrade på pölen med krabborna som hade torkat ut helt av tidvattnet. Var det möjligt, på så kort tid? Samtidigt hade vi ju sett hur mycket vattnet hade stigit på några timmar, vi hade fått flytta parasollen trots att vi satt den så högt upp. och medan vi stod och stirrade på den torra krabbpölen... Så började det rinna till vatten! Det var som om någon hade satt på en vattenkran. Det strömmade ner mer och mer vatten medan vi såg på, vi kunde inte sluta titta, och till slut, när vi var tvungna att gå på båten, hade vattnet runnit under träbron som vi stod på. Tidvattnet är fascinerande!

Vi åkte inte hem direkt, utan åkte för till ett köpcentrum i Huelva, där Jesús behövde köpa hörlurar och jag ett tangentbord. Tangentbord med sladd fanns inte, så det blev inget, men med Jesús lurar i en påse samt en lila klänning till Runa åt vi middag på mysiga Dim Sum Wok, som har så bra mat, Det blev en fin avslutning på en härlig dag!

Den här helgen har temperaturen legat på 35 grader. Mycket, men bättre än 42. Dessutom är det svalt på natten!

Värmeböljan Lucifer

 Jag har tänkt, att så skönt att huset är så svalt. Så länge vi bara håller oss inomhus går det bra, vi behöver inte ens fläkt i sommar. men för två dagar sedan kunde huset inte hålla emot mer, värmen tog sig in. Runa lägger sig på mage på stengolvet varje gång hon vaknar ur siestan, och jag trycker mina barfotafötter mot det svala golvet. Svetten klibbar hela tiden. Igår kväll var jag så varmt att jag öppnade fönstret vid niotiden, när det började mörkna, men det blåste bara in ännu varmare luft, så jag fick stänga. I morse var värmen tung redan vid halv åtta, då det brukar vara nästan som svalast efter gryningstimmarna.

I Sevillas dagstidning skriver de om värmeböljan Lucifers framfart. raljerar lite över namnet, påminner att i början av 2000-talet var det en två veckor lång värmebölja, även då med 46 grader i skuggan, men på den tiden fick värmeböljor, som inträffar varje sommar, inga namn.

Namn eller inte, varmt som sjutton är det. Det är första gången som jag upplever 40 grader här i bergen, där det brukar vara svalare. Det är mer än man orkar med. Jag ska täcka växterna med halm, och jag vattnar tidigt, men redan tidigt på morgonen är det 26 grader.

Jesús oroar sig över sin pappa i Sevilla, där temperaturen ska röra sig mellan 44 och 46 grader under några dagar. Pappan har luftkonditionering i sin lägenhet, men precis som många andra äldre sätter han aldrig på den, eftersom han är rädd för att bli förkyld av kalluften. Fönstren öppnar han inte heller på natten, eftersom han störs av trafikljuden när han ser på tv. Jesús sov över förra fredagen och sov inte mer än tre timmar för att det var så fruktansvärt varmt i lägenheten. Både Jesús och jag tänker på vår kompis farmor, som nästan dog av värmeslag för ett tiotal år sedan, just en sådan här varm dag, då hon vägrade använda luftkonditioneringen i rädsla för en förkylning. Hon klarade sig tack vare en snabb ambulansfärd och sjukhusvård.

Tidningsartikeln uppmanar folk att ringa sina äldre släktingar regelbundet och kolla så att de är okej.

Imorgon eller på söndag ska vi fly hettan och tillbringa dagen på kusten istället.

Jag är verkligen ingen värmeperson. Jag har sannerligen inte valt Spanien för att jag tycker om sol och värme. Jag längtar enormt efter hösten, svalare luft och regn. må det sista av sommaren gå fort!