Att flyga hem

Klockan 07.08 startade resan med buss. Omkring klockan 01 på natten bör jag vara hemma. Däremellan åker jag buss, tåg, buss igen, flyg till London, sju timmars väntetid, flyg till Sevilla, hemkörning av svärfar, och till sist kör jag hem själv, det tar en och en halv timme från Sevilla.

Tove tyckte att det lät som en lång och jobbig resa. Går det inte direktflyg mella Göteborg och Malaga? Jo, det gör det, men jag har fem timmars körtid till Malaga, skulle också behöva betala två veckors parkering.

Det är lite knepigt med resan. Jag letar efter absolut billigaste alternativet. Samtidigt måste planet i Göteborg vara framme så tidigt att både bussar och tåg går hela vägen "hem", och flyget tillbaka till Spanien får inte gå för tidigt, för då kanske det inte går bussar och tåg till flygplatsen så att jag är där i tid. Jag behöver åka hemifrån fyra och en halv timme innan planet går från Göteborg.

Tåget då? Tågresan i somras var så underbar att jag tänkte att jag aldrig mer kommer flyga. Men det var det där med priset. Och barnen. Jag har varit borta så mycket från dem sedan september att jag inte kan ta fler dagar från dem. Varje resväg Spanien-Sverige innebär ytterligare två dagar borta med tåget. Och det kostar mycket mer.

Men jag flyger inte med glädje. Inte bara med anledning av miljöaspekten, utan det är helt enkelt en ovärdig form av resande. Försöka checka in på en apparat, vänta, betala straffavgift för att man inte har checkat in hemma, ta av sig kläder och skor och packa ur handbagaget för att scanna alltihop. Vänta. Stå i kö. Vänta. Checka in på anslutningsflyget, ta förnedrande bilder av sig själv till en omöjlig incheckning och lova sig själv att det är sista gången i livet man åker med förnedrings-Ryanair, bottenskrapet av världens flygbolag. Stå i passkontroll, sitta på golvet och vänta en hel eftermiddag på en flygplats som inte har bänkar, fösas framåt i köer och så vidare, och så vidare. Allvarligt talat. När man kan ta ett skönt tåg istället. Men det var det där med barnen, och priset...

Jag tycker om att se de där eleganta kvinnorna som flyger. De med klapprande skor, som är fint och elegant klädda, smidiga väskor, vackra i håret, luktar gott. En sådan skulle jag vilja likna ibland. Jag kommer stressad, överviktsbagage i väska med trasiga hjul, med praktisk tjocktröja eller svettig av sommarvärmen, fula vandrarkängor, sliten kabinväska som draghandtaget har fastnat på, en ryggsäck fullproppad med smörgåsar och resemat till en hel dag, som knappt går att stänga. Den här gången en bonus i form av mina byxor som är fulla av lerstänk efter gårdagens drejkurs. Det var längesedan jag gav upp att se ut som en sval och elegant resenär :-)

Men inatt kommer jag hem, om Runa vaknar finns jag där, och jag är efterlängtad. Disa har planerat vad Jesús ska handla och laga för gott, hon har ritat en teckning till mig och planerat ordentligt fredagsmys till onsdagseftermiddagen. Tänk att vara så efterlängtad. Det är ett privilegium.