Så kom skolavslutningen. Jesús förvånades över många saker. Att föräldrar kan ta ledigt för att vara med, att den hålls på morgonen, att det är så mycket sång, att det finns stipendieutdelning, att alla klär upp sig, tårtbuffèn efteråt, presenterna till lärarna...
Runa grät när vi skulle gå hemifrån. Hon har en fruktansvärd separationsångest och var rädd att vi inte skulle hitta varandra efter scenprogrammet
När F-klassen tågade in med flaggor i händerna filmade jag. Stängde tyvärr av kameran innan femmorna kom - hade glömt bort att jag hade två barn.
Runas klass sjöng Idas sommarvisa, Disas När vi gräver guld i USA.
Disa hade köpt en videokamera för sina sparpengar lagom till avslutningen. Vi missade att den skulle laddas. Lite batteri fanns ändå, men dog efter halva avslutningen
Tårtbuffén var otrolig.
Efteråt åkte vi till grannstaden för att äta lunch på samma restaurang som vi åt på i augusti, efter barnens allra första dag i den svenska skolan. Disa pratade och pratade, hon var så glad då. Ett par dagar slutade hon prata svenska i skolan, och snart tystnade hon också hemna, på spanska.
Hon har haft ett oerhört tufft skolår. Hon kunde varken läsa eller skriva på svenska och talade bara bassvenska, men fick trots det inte undervisning i svenska som andraspråk, bara en surfplatta med appen Duolingo för självstudier - fast hon har inlärningssvårigheter och dyslexi. Ingen kartläggning av hennes kunskaper gjordes, trots att hon var nyanländ, så inte förrän efter påsk gjordes test för att mäta gennes kunskaper. Anpassningar sattes in, men otillräckliga. Sjäkvförtroendet sjönk, livsglädjen försvann.
Disa är en stor anledning till att vi flyttar tillbaka till Spanien.
Jag är övertygad om att anledningen till att problemet med hemmasittare är så vanligt i Sverige jämfört med Spanien, är för att barn med särskilda behov inte får den hjälp de behöver i Sverige. Här har jag lärt mig att det är sant, det man läser. Att man måste kämpa för att barnen ska få den hjälp de behöver och har rätt till.
Runa har trivts. Har älskat att vara på fritids och pyssla. Hon började prata i skolan strax innan jul - på svenska dessutom. Hon ville verkligen inte lämna sin skola och flytta en gång till, men en liten tjej på nyss fyllda sju är helt msktlös när hennes föräldrar bestämmer flytt. Nytt land, ny bostad, ny skola, nya klasskamrater. Hon vill verkligen inte.
Eftermiddagen tillbringades på biblioteket. Det var fint. Trots att svenska bibliotek hör till det som jag har saknat mest under alla år i Spanien, har jag knappt varit där det senaste året. Och inte läst böcker alls. Stressen och tröttheten har varit för extrem.
Nu börjar tjejernas livs längsta sommarlov. Från den 5:e juni till mitten av september...
Så fantastiskt att barnen har fått ett år i Sverige och provat på kylan och traditioner! Hoppas att Disa får rätt förutsättningar i skolan igen, och att hennes självförtroende stärks.
SvaraRaderaSka de tillbaka till samma skola som tidigare?
/ Carin
Vi får hoppas det! Det blir ny skola för båda, Disa börjar instituto, motsvatande högstadiet, och Runa behöver gå i en skola som är stor nog att ha matsal. När jag är bortrest i jobbet behöver hon stanna kvar och äta, eftersom Jesús hämtar henne då, och han slutar samma tid som hon men på annan ort.
RaderaÅh så sorgligt och jobbigt och dåligt, att Disa inte fick hjälp från början och hela skolåret. Jag tror tyvärr att det är lite som ett lotteri - man kan ha tur och hamna på en skola där de har fungerande rutiner, få en lärare som ser och kan hjälpa, och klasskamrater som välkomnar och inkluderar en i gemenskapen - eller inte.
SvaraRaderaI teorin ska det finnas kunskap om elevers olika behov av stöd och skolan ska göra anpassningar och vidta åtgärder för att underlätta och stötta, men tyvärr funkar det inte alltid i praktiken överallt. Jag tror inte det är så enkelt som att de är bättre på sådant i Spanien, men jag förstår att det kan kännas så om ni haft positiva erfarenheter därifrån och negativa från Sverige.
Gällande hemmasittare - tror det är mer komplext också, det vill säga att det finns flera skäl till varför det är ett växande problem. Den sociala miljön tror jag det beror på ofta, och den i sin tur är en spegel av samhällsklimatet och så vidare, men självklart kan det också bero på att eleven inte får den hjälp som behövs, tyvärr.
Jag har ju jobbat tio år på svensk högstadieskola och min upplevelse är att det finns mycket kunskap och resurser och anpassningar för elever med behov av det. Därmed inte sagt att att det är tillräckligt. Det är nog tyvärr nästan alltid så att man inte räcker till för alla, särskilt om man har stora klasser där många har flera olika behov av individuell anpassning och extra stöd.
Jag vet inte hur skolan är i Spanien, men tänker mig att den är mer lik den portugisiska än den svenska? Den största skillnaden i mina ögon (mellan portugisisk och svensk alltså) att kraven är högre i Portugal och ansvaret i högre utsträckning läggs på eleven och föräldrarna än på skolan.
Hur som helst hoppas jag verkligen att Disa snart mår bättre. Först och främst får hon njuta av det långa sommarlovet och förhoppningsvis blir hon gladare igen i Spanien! Jag önskar er en härlig sommar och lycka till med flytten tillbaka!
Vad ledsamt med Disas skolgång. Hoppas att det blir bättre när ni flyttar tillbaka till Spanien. Visst är det bristande resurser i skolan och den är verkligen inte anpassad efter barn som har svårigheter. Eller rättare sagt så är de åtgärder som sätts in inte tillräckliga av olika anledningar.
SvaraRadera