Trettiofjärde dagen i karantän - familjeliv och kvinnovåld

Får man bli trött på sin familj?

Jag har den bästa lilla familj jag kan tänka mig och vill inte byta ut den mot något i världen. Men. Ibland behöver man komma ifrån varandra en liten stund. Det ÄR påfrestande att vara tillsammans dygnet runt. I fem veckor.

Jag blev så oerhört trött på gnäll, skrik, att inte få äta middag i tystnad och stillhet och hinna känna smaken på maten, att någon får arga utbrott hela tiden, att en annan blir irriterad för att jag skrattar, vilket sannerligen inte händer ofta de här dagarna... Jag blev så less. Jag hade velat stänga dörren efter mig och gå iväg och fysiskt vara ifrån min familj ett par timmar. Men det gick ju inte. När tar den här karantänen slut egentligen?! Jag tror att det kommer att bli mycket parterapi och skilsmässor framöver.

Nu har jag en fin familj och vi trivs ihop, för det mesta, men jag har vänner som inte befinner sig i samma situation. Och det går inte att tänka bort de fall där fysisk och psykisk misshandel är vardag. Så utsatta de kvinnorna och barnen är nu!

Här i Andalusien kan utsatta kvinnor säga ett kodord när de handlar på apoteket för att personalen ska tillkalla polis. Jag har läst att samtalen till kvinnojourerna har ökat med drygt 47 procent i april, jämfört med förra året, men jag har ännu ingen tidningsartikel att länka till, ska söka vidare för att få det bekräftat.