Vandring på berget San Cristóbal

Mellan alla byar här i bergen går vandringsleder. Vissa passar bäst på våren, andra på hösten, ingen är särskilt behaglig i sommarhettan, men min favoritled just nu är den upp till Sierra de Huelvas tredje högsta topp på drygt 900 meter. Det låter märkligt att säga det, att jag tycker om att gå upp för ett berg, eftersom jag fortfarande ser mig som någon som helst ligger i soffan och läser, men det kanske är längesedan det ändrades. Svårt att ligga i en soffa med små ungar i huset :-)

I alla fall, leden startar i en av mina favoritbyar; Almonaster la Real, och går sedan uppåt, uppåt i en och en halv timme. Grymt jobbigt bitvis, men det där berget, som jag för övrigt ser från vårt köksfönster varje dag, drar mig till sig. Och om jag inte minns fel är det en gammal romarväg man går på.

Högst upp på berget har det byggts några fula master, men dem får man bortse ifrån och istället gå till utsiktsplatserna, där brandvakterna sitter och spanar efter skogsbränder hela dagarna. (För några veckor sedan gick jag leden med Disa, och mötte Jesús och Runa som tagit bilen till toppen. Runa gick fram till ett av brandvaktshusen och ropade "Abre la puerta, bruja!", alltså Öppna dörren, häxa.)

Högst upp brukar jag sätta mig och äta mandariner under en sten-ek, och ge Iris vatten, och hänföras av utsikten. Lika hisnande varje gång.

Nerför kan man ta bilvägen, om man vill variera sig, men där får benen ingen vila, efter ett tag värker knäna outhärdligt av den oändliga nerförsbacken, så jag föredrar att ta samma skogsväg ner. Men bilvägen är vacker.