Åsnan på vägen

Vi hade lämnat Disa i skolan, jag hade parkerat och bar den barfota och tunnklädda (klädvägrande i sex graders kyla) Runa på ena armen och hennes stövlar och jacka på andra, skyndade över bilvägen mot vårt hus, och hajade till när jag såg en vit åsna komma gåendes mot oss. En åsna på bilvägen, vad gjorde den här? Hade den rymt? Den lunkade förbi oss, och jag tänkte att åsnor inte ska lunka omkring på riksvägar där både bilar, bussar och långtradare kör i hög fart. Jag måste stoppa den! Jag satte av efter åsnan, fortfarande med Runa på armen. Det gick inte fort, Runa hasade allt längre ner och åsnan hade fått ett försprång. Jag lockade på djuret, visslade på det för att få det att stanna, men jag vet inte hur man kommunicerar med åsnor. Vi kom i jämnhöjd på fel sida av vägen, åsnan såg oss och lunkade över mot oss, men stannade mitt i körfältet. Jag gick fram till den, Runa klappade den på mulen, åsnan såg precis så där lugn och snäll ut som de brukar göra. Jag försökte mota den åt andra hållet, tryckte mig mot den för att få den att byta håll och gå tillbaka till byn, men den ville inte. Jag undrade om jag vågade knuffa mot dess bakdel, men åsnor kanske sparkas? Runa tyngde och åsnan ville fortsätta sin vandring. Jag fick ge upp. Hade jag varit själv hade jag kanske kunnat ta av mig tröjan och binda den som ett rep om åsnans hals och få den med mig, men jag var inte själv. Och vad skulle jag sedan ha gjort med åsnan, om den hade följt med? 

Bortugal-Åsas familj tyckte att det var så mycket djur häromkring, jämfört med där de bor. Tja, en del är det kanske? De flesta som har lite mark här håller sig med djur. Vi är omringade av åsnor, hästar, grisar (fast nu är de slaktade) och höns. När något av grannarnas djur har rymt låter Iris oss veta det. Häromveckan var det en tacka med sin lammunge utanför ytterdörren av glas, och Iris skällde och skällde. Men när en gris hade rymt och snodde omkring utanför vår dörr behövdes inte Iris signaler, det var livat ändå av alla som försökte fånga grisen.

Grisar tycker Iris inte om. Hon är mycket rädd för dem. När vi går vår vanliga promenad i skogen, brukar jag tänka på Iris grisrädsla just där vägen delar sig och går i två parallella stigar med en två meter bred  vägg av tallar och taggbuskar mellan sig. När vi var ute den där kvällen stannade Iris plötsligt och lyfte på öronen. Någon var på väg mot oss. Det kunde vara fotgängare, eller någon till häst, och var det häst behövde jag hålla fast Iris för att hon inte skulle springa i vägen och skälla. Det var där skogsvägen delar sig, och jag valde den vänstra stigen. Efter en kort stund såg jag att den, eller de, som kom emot oss hade valt den andra stigen, och tur var det! Först kom en äldre man med vandringspinne (?) hastandes. Efter honom kom sju-åta stora svarta ibericogrisar småspringandes, och efter dem en tonåring och en liten unge som schasade efter grisarna för att de skulle fortsätta springa i rätt riktning. Familjen flyttade sina grisar till en annan hage. Hade vi mötts på samma stig hade det inte funnits plats för Iris och mig. Iris hade fått en hjärtattack av skräck.

Ja, det var ju ett sidospår. Har någon av er erfarenhet av åsnor? Tips ifall vi möter en förrymd åsna igen?