Njuter av bebis

"Nut av bebistiden, den går så fort!"

Många har sagt det.
Jag har ingen tidsuppfattning alls, den är satt helt ur spel, men njuter gör jag.

Denna fina unge.
Jag betraktar henne där hon ligger i mitt knä.
När hon är vaken viftar hon med de långa armarna, sparkar med benen, formar munnen så lustigt, tittar med stora ögon, har börjat göra små roliga ljud och stoppar händerna i munnen. Fortare och fortare går det, armvevningar, bensparkar, tills hon tappar tålamodet och börjar protestra.
Jag betraktar alla roliga ansiktsuttryck som kommer och går, vi har så roligt åt dem. (Ingen hade sagt att bebisar är roliga!) Hur hon rynkar pannan som Jesús, hur hon ser fundersam ut, orolig, sträng, frågande, högfärdig och drottninglik, ibland glad också, men inte så ofta, har vi fått en allvarlig bebis?
Ofta somnar hon efter maten. Då tittar jag på hennes avslappnade ansikte. Hon är så himla fin. Måste böja mig ner och pussa henne på håret.
Kan inte låta bli att känna.
För fingret mot den mjuka kinden, stryker handen över det lilla huvudet. Drar pekfingertoppen över ögonbrynen, petar på näsan och på örontofsarna. Håller de små händerna, fingrarna griper tag alltmer, värmer fötterna, smeker världens lenaste lår. Det går inte att låta bli.

Jag lägger filten över henne, låter henne sova ifred en stund och tar fram boken som ligger bredvid. Alltid en bok bredvid. Och så kan ett par timmar förflyta. Med bok i handen och sovande bebis i knät.
Jag njuter.