Ölhällartävlingen

Mellan två lektioner gick vi till La Velá. Klockan 13.30 var det den traditionella öhällartävlingen!

16 bartendrar från olika barer i Triana, samt en utsocknes (från en annan stadsdel, hur kom han med?) gjorde upp om äran.
Reglerna är enkla. Man får tre glas att hälla i. Första glaset man häller upp räknas inte, det är bara prov. Nummer två och tre hälls upp under rinnande kran. Det får inte vara för mycket skum (en fingerbredd tror jag att det är,) och det ska vara exakt samma mängd skum i de båda glasen som bedöms.

Domarna.

Sevillaborna älskar sitt öl. Hur djupt ned i krisen de än sjunker kommer inte en enda cervecería att få stänga igen, ölet drar man inte ned på. Och det är förstås Sevillas eget ölmärke Cruzcampo som serveras överallt. Sevillaborna vill inget annat ha.
(Jesús favoritglas i skåpet var två Cruzcampoglas. Jag har råkat slå sönder dem båda.)
Bartendrarna blev ivrigt påhejade, ivrigare ju mer publiken drack under tiden.

Bredvid oss stod en gammal man som hade vunnit sju av de tjugo gånger han delagit. Det gick bra för honom även i år, men inte tillräckligt.
Vi hejade förstås på Gambas al ajillo som vi till vår överraskning såg delta. Gambas al ajillo heter egentligen Manuel, men vi kallar honom för Gambas al ajillo eftersom vi alltid går till hans bar för att äta den rätten.

Vann gjorde en som jag inte vet var han jobbar. Han blev så himla glad, började hoppa upp och ned, sträckte upp den lilla statyetten i luften med båda armarna, skrattade utan avbrott, sedan blev han upplyft på axlarna av de andra som bar iväg honom till närmsta öltält.
Den gesten var en parodi på tjurfäktarna. När en tjurfäktare gör något riktigt, riktigt skickligt, så skickligt att det inte händer mer än vart 50:e år, öppnas den stora porten mot Calle Cristóbal Colón och tjurfäktaren bärs ut av publiken, över Trianabron och bärs runt hela stadsdelen.