Redan forsta dagen var det nan stackars krake som forsokte fa tillbaka lite kroppsvarme genom duschen, men det var ett hopplost foretag. Ibland var vattnet iskallt, ibland fanns inget vatten alls och hade man tur och kande varmvatten mot de utstrackta, av kolden skakande, fingrarna var duschkranen alltid elektrisk, en gang vattnet ocksa enligt Vicky, sa man maste ha nagot torrt med sej for att kunna vrida om den. Vaknade pa morgonen gjorde man ju i alla fall.
Sen borjade spraklektionerna. 8 timmar hade vi har, resterande tolv skulle vi fa nar i kom till respektive stader. Spraklararen med det vackra namnet Luis Navarro var bra men jag var den enda som inte last nagon spanska tidigare forutom mina forsok till sjalvstudier under sommaren, sa nivan var fel.
I samand med spraklektionerna infordes den dumma "Endast-spanska-ord-vid-lunchen-och-midd agen-regeln" Den som forsa sej pa nagot annat sprak fick ett streck intill sitt namn pa stora lappen vid matbordet. Jag klarade mej bra, kunde ju inte spanska och var darfor tyst, men de flesta trevade sej fram sa gott det gick.
Christoffer, Nils, Marieke och Carlos kampade tappert i fem minuter, med gester och spanska ord, med att forsoka forklara skillnaden mellan hambre och hombre for tyska Flora. Till slut gick det upp ett ljus. "Aha! Nu ar jag hambre och orkar inte ata mer, sa Nils, du kan fa min kyckling." Da brast talamodet for Christoffer. Han tog filtpennan, reste sej upp och nastan ropade pa engelska: Im hungry! och ritade dit ett streck efter sitt eget namn.
Tva middagar lagade vi sjalva.
Det vet ju alla att engelsman inte kan laga mat men deras pastagrej var... atbar. Efterratten daremot, tja, dedt ar den konstigaste efterratt jag atit, inklusive den vattniga gegga som Bjorn bjod mej pa pa Oland. Han skyllde ocksa pa ingredienser som fattades men i det har fallet kvarstod faktum: innehallet i skalarna sag ut som och hade konsistensen av rosa balsam och smakade mjuk pepparkaka. Hur gick det till?
Fransmannens var mycket godare. Men det var inte sa mycket mat. En sallad med god hemmagjord salladsdressing och tva tjocka, kramiga ostrullar (som jag inte rorde). En pannkaka med kolasas var till efterratt. Gott, men som sagt, inte mycket till middag. Efterat, vid kvallens dagboksskrivande, delade vi pa Pauls fruktpase som han fatt med sej av sin vardmamma. Applen, apelsiner och citroner (!).
Japp, jag, japanske Nao och engelske Paul, var alla tre nyblivna dagboksskrivare och fast beslutna om att dokumentera det har aret. Det tankte jag om Alandsaret ocksa och det var synd att jag inte skrev mer an ett par dagar med tanke pa mitt sanslost daliga minne. Nu hade jag i alla fall en bok med linneparmar i en sa vacker bla farg att den nastan ropar till en om att fa oppnas. Paul hade en egypteninspirerad sak och Nao skrev sina tecken pa losa papper. Han hade glomt sin dagbok hos vardfamiljen i La Paz. Naja, sa mycket skrivet blev det kanske inte, vi pratade mest dar vi satt inbyltade i tjocka klader i matsalens halvmorker. Vid nasta lager ska vi se vem som har skrivit mest. Av nagon anledning misstanker jag att det blir jag. Det har inte gatt en manad ens och jag har fyllt mer an halva boken. Jag hade beraknat den for ett ar! Hoppas att familjen skickar en ny hemifran snart. Har kikat pa stan har i Tarija och aven om det vid bade forsta och andra anblicken verkar som om allt saljs i de sma standen pa gatan och pytteaffarerna sa finns det helt enkelt inga andra anteckningsbocker an de med spiralparmar och en tecknad seriefigur eller en naken tjej pa parmen.
Jaja. De modiga lagerdeltagare som riskerade ett antal forfrusna lemmar gick utanfor dorren for att titta pa stjarnorna eller praktfulla askvader langt borta. Har var det riktigt morkt over sjon, langt fran elektrisa ljus. Ovanfor oss sag man Vintergatan tydligt och massor, massor med stjarnor. Att antalet stjarnor hade vuxit sa jamfort med hemmahimlen kan ocksa ha berott pa mina nya glasogon. Spelar ingen roll, men jag gramde mej over att stjarnboken med sodra stjarnhimlens bilder lag hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar