I La Paz ar det kallt, i Tarija varmt. Ett naturligt mellanting, tyckte jag, var att ta en tjockare troja over en t-shirt. Kande mej riktigt klok och forutseende. Men det ar annu en sak som inte gatt in i mitt huvud. Att jag helt enkelt inte ar forutseende. Det var daremot sjuka Ariane, som tog med hela sin sovsack in i bussen.
Jag borde ju ha tankt pa vad som hande vid Titicacasjon sa fort solen gar ner. Det blir svinkallt. Det gar inte att sova i en sadan kold, jag har provat, och vad ska man annars gora pa en dygnslang bussresa nar medresenaren ar for sjuk for att prata, filmerna ar dubbade pa spanska, nar man blivit varnad for att ta med cd-spelaren in i bussen pa grund av stoldrisken, och det inte gar att lasa medhavda bocker och spanskaglosor for att bussen och bokstaverna hoppar sa pa de daliga vagarna?
Ariane sov gott, hon. Sjuklingen.
Snodde en flik av hennes sovsack. Den varmde gott. Halva armen slutade darra. Men somna kunde jag inte. Sa vaknade Ariane efter ett par timmar. Jag undrade om hon kunde dela med sig lite av sovsacken. Visst, sa hon och jag sov sakert en timme innan hon drog den at sej i somnen och resten av natten pagick en kamp om sovsacken, jag tyst och orattvist arg for att jag inte fick en storre bit nar hon redan hade sa mycket sovsack over. Var val trott.
Nar solen gick upp nasta morgon slutade jag frysa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar