14. Livsfarliga slingervägar

Det har ar nog mer an ni vill veta. Mina toalettbekymmer under bussresan. 
Sjuka Ariane hade inga problem. Hon kunde varken ata eller dricka. 
Sjalv forsokte jag kolla hur de andra gjorde. Det fanns ingen toalett pa bussen. Mannen gick bara utanfor dorren och stallde sej. Kvinnorna var indiankvinnor med langa kjolar och satte sej utanfor bussen, som for ovrigt inte stannade manga ganger under resan. Foljde efter en kvinna bort bakom ett par lastbilar, men chaufforen lag uppe pa taket och skulle sova, sa det blev inget. 
Nasta stopp var i en liten by och da var det kris. Vantade tills mannen var klara i den lilla backen och sprang upp, hela tiden spanandes efter bussen som kunde ge sig ivag nar som helst. Nervpers. Dumt att man ska vara sa fanigt blyg. 
Landskapet blev allt mer spannande. Lite for spannande for Ariane som hade fonsterplatsen. Slingervagar utan racke och asfalt, det stupade nedanfor. Nagra dagar efter att vi akt dar stortade en buss nedfor branten. Tva eller tre dog, sa det finns anledning till oro. 
Chaufforen tutade fore varje kurva eftersom det inte gick att se nagot. 
Nu var det valdigt kvavt men alla holl fonstren stangda for det var sa torrt att massor med rod jord dammade in annars. 
Framat eftermiddagen sag vi hur det plattades ut mellan bergen, och en massa hus. Verkade vara en stad. Det kunde inte vara Tarija for vi skulle inte anlanda an pa fyra timmar. 
Vi spanade ut bland stenhusen. Det sag... odsligt ut. Vi satt envist kvar. Det kanske bara var annu ett stopp pa vagen. Fast varfor tog folk med sej sina handbagage? Skulle de ga av har? 
Sen var det bara vi kvar. 
En man kom in for att hamta en kartong pa bagagehyllan och Ariane fragade honom. Hon forstod ungefar sa att det var nagon blockad nagonstans, sa bussen korde inte anda fram till stationen. Det blev till att ga dit. Vaskorna fick vi lamna i bagaeutrymmet. 
Folk hade sagt att staden ar liten och jag hade tankt, inga problem, Lidkoping ar annu mindre men dar finns allt man behover. Men jag kunde inte lata bli att kanna mej besviken. En lang jordig gropig gata, nagra slitna hus och ett par kafeer daremellan. Det har var alltsa Tarija. 
Vi foljde med mannen som Ariane pratat med. 
Var lite orolig for henne som inte atit och druckigt och holl pa att svimma nar hon skulle stalla sej upp tidigare. Hade forsokt fa i henne lite druvsocker och kokoskex. 
Visste inte vart vi var pa vag men vi kunde inte stanna vid bussen. Trodde att killen skulle till busstationen. 
Vi gick lange. Det var plagsamt hett. 
Sa vinkade han till en minibuss och vi hoppade pa. Efter 10-15 minuter hade vi kommit till busstationen och sett att staden har mer an ett par kafeer. Det var verkligen i utkanten vi hamnat. 
Vad skulle vi gjort utan hans hjalp?