12. Pa busstationen i La Paz

Framme pa busstationen. jag visste fortfarande inte om Ariane kunde aka eller var insulinet var. Enligt Marcello, som foljt med, skulle nagon komma med insulinet innan jag akte. Sa bra. Stora frigolitladan stod tom bredvid mej pa banken. 
Vi fick vanta lange. Marcello berattade om Tarija, att det ar en liten stad (150 000), sa att de har en valdigt speciell humor dar och skrattar at allt. Ger alla en massa oknamn ocksa. 
Han hade studerat i Tyskland ett ar. Trots att han last tyska i Bolivia innan tog det ett halvar innan han forstod tyskan i Tyskland. 
Sen blev det liv. Ariane kom, hade svart att sta rak men hon var dar i alla fall. 
Jag fick med mej en ICYE:are som hjalpte mej att kopa en stor vattenflaska (fem kronor for tva liter vatten, vad dyrt, tyckte jag som redan vant mej vid Bolivias laga priser),bananer och mackor. 2,50 styck. Tre med kyckling och majonas, tva nygjorda med stekt agg och tomat. Hade fatt ett kexpaket av vardmamman ocksa.
De hade sagt att bussen stannade ett par ganger under resan och da kunde man kopa nagot att ata men den maten var inte bra. Maste ju ata for insulinets skull. 
"Har vi tid med det har?" undrade jag. "Visst, visst" sa Carlos. "Bussen gar inte forran fem." 
Klockan var kvart i. 
Jag hade inte haft mycket vaxlade pengar och efter matinkopen bara tva bolivianos kvar. Behovde vaxla. "Ja, det ar har borta" sa Carlos (i andra anden av den stora busstationen). Pa vagen dit motte vi volontarerna som skulle till Santa Cruz och stannade och pratade. 
"Carlos, bussen gar snart" 
Vaxlade, hamtade vaskorna, "Carlos, klockan ar fem i fem!", foljde en tjej till toan, bussen vantade nagonstans i andra anden av stationen. 
"Oroa dej inte, det har ar Bolivia." 
Det sa de hela tiden. Lugn, oroa dej inte, det tar vi hand om. Men jag ar svensk och oroade mej visst. Om bussen ska ga klockan fem sa tror jag att den gar klockan fem. Det tar val ett tag att komma over det dar. 
"Hall er i narheten av bussen nar den stannar. Nar den aker sa aker den verkligen", var det sista de sa nar de lastat pa mej och Ariane i ett sate, jag med den klumpiga insulinladan dar fotterna skulle ha varit. De tyckte att jag borde halla den for ladan skulle skumpa ivag annars. Det ar bara utanfor La Paz som vagen ar belagd med asfalt.