Monsterfästingarna

Den där bäcken som jag nämnde igår?
Den upptäckte jag för ganska precis ett år sedan.
Jag hörde porlandet och började följa efter den.
Det var en ljuvlig plats! Gräshoppor som knirkade, fjärilar som lyfte, grodor som plumsade ned i vattnet när vi kom. Bäcken smalnade och försvann i gräset ibland, breddades ibland till små söta dammar.
Vi klev över några stenar, rundade ett lågt, tjockt träd och hittade den mest underbara plats. Bäcken hade bildat små bassänger, det porlade från dem där vattnet rann, det var kallt och klart och kanske 30 centimeter som djupast.
Här skulle man tillbringa en varm eftermiddag, tänkte jag.
Vi plaskade lite i vattnet men var snart tvungna att gå tillbaka.

Jag släppte inte det här minnet, och någon månad senare bestämde jag mig för att överraska Jesús.
Jag gjorde filetes empanadados och picadillo, köpte bröd, hans favoritbakverk och la öl på kylning. Packade solglasögon, solkräm, böcker och annat nödvändigt och väntade sedan utanför dörren på att Jesús skulle komma från jobbet.
Jag pussade på honom och sa att vi inte skulle äta hemma. Tog över bilen och körde till den lilla bäcken.
Det var varmt och kvavt och... hade börjat bildas moln på himlen, men de blåser snart bort, tänkte jag.
Vi började gå, Jesús förstod nu vad jag hade tänkt ut och var munter av överraskningen.

Sedan vi var här senast hade det växt något otroligt. Jag hade lite svårt att se stigen i det höga gräset, men hittade fram till vadstället.
Då såg jag att något kröp på benet.
Något stort... det såg ut som en... fästing!!! I jätteformat! Jag skrek och tappade matsäcken. Få saker är jag så rädd för som fästingar.
Innan vi kom fram hade jag hittade två till.
Jag tyckte inte alls att det var roligt längre, men eftersom vi inte skulle komma tillbaka till bilen utan att passera samma områden satte jag mig på marken och letade efter fler odjur på kläderna.

Då började det regna.

Vi väntade en stund, men regnet avtog inte så.vi packade till slut upp matsäcken. Det regnade på brödet och på det marinerade, panerade köttet och i ölen, men vi åt tappert vidare. Tänkte att det slutar väl snart och då torkar vi i solskenet.
Det slutade inte.
Jag fiskade upp bakverken och Jesús lyste upp, han tycker så mycket om de där Rosa Panternmuffinsen med rosa glasyr, barndomsminnen tydligen, och vi fortsatte.
Jag hittade en ny fästing krypandes på kroppen.
Jag ville bara bort.
Gick ut i vattnet en stund, var ju redan genomblöt. Då slutade det att regna. Vi log mot varandra, nu skulle vi njuta i solskenet med medhavda böcker och solkräm och plask i vattnet.
Då började det regna igen, kraftigare än innan.
Efter att ha picknickat i trekvart i regnet gav vi upp och gick tillbaka till bilen.
Det var en plågsam vandring med nerverna utanför. Jag lät Jesús gå först för att fästingarna skulle fastna på honom, men jag fick ett par stycken ändå. Herregud så stora de var! Samma storlek som en vanlig svensk fästing EFTER att ha sugit blod och släppt taget. Inte roligt!

Hemma slet vi av oss kläderna i pation. Det ramlade visst av några odjur för Jesús träffade på fästingar ända till slutet av sommaren.
HU!