29 års väntan är över

Det är 29 år sedan sist.
I helgen vann Villa Lidköping BK mot Bollnäs och har därmed gått till final i bandy-SM.

"Medan Bollnässpelarna låg på Sävstaås is och grät över den missade finalplatsen rann det glädjetåtar efter Villaspelarnas kinder. Och det är inte konstigt. 29 års väntan på en plats i SM-finalen är över.
– Vi är ju ett loosergäng, säger matchvinnare Karlsson.
– Och helt plötsligt har vi chansen att vinna SM-guld. " //NLT


Alltså, som några av er vet är jag inte direkt... sportintresserad.
Bandy är inte en av mina starka sidor.

En och annan tycker säkert att det var lustigt när jag blev skickad att skriva bandyreferat, den där gången ni vet.

Men sportchefen skulle iväg och glamma på någon prisutdelning på travbanan, och det fanns ingen annan.


Var nervös hela eftermiddagen.

Som Lidköpingsbo hade jag förstås ett visst förhållande till Villa. Fast inte så omfattande. När jag var liten brukade pappa klä sig i de tjockaste kläder han hade och med laddad bandyportfölj gick han för att kolla bandy med kompisarna.

Enda matchen som jag själv hade varit på var en klassisk annandagsbandy med pappa och Jesús, och det jag minns från den matchen var Jesús faschination över den fulle token som skrålade med bar överkropp i smällkalla vintern.

Nu skulle jag alltså skriva om en match och det var en annan femma.

Letade information på internet och hittade en Bandy for dummies. Den läste jag igenom några gånger för att ha ett hum om vad som skulle hända på planen.

I pressbåset hade bandyfnattarna från Nya Lidköpingstidningen laddat upp. Någon från radion var där och ytterligare en reporter. Jag la upp block och kamera och försökte se ut som om jag brukade göra sådant här.

Så började matchen.

Det var förfärligt. Jag fattade ingenting! Såg inte bollen ens! Visste inte vad som hände! Hur i jösse namn skulle jag kunna skriva något om det här?

Började tjuvlyssna på NLT-folket, bandy är inte bara deras jobb utan även deras största intresse. De känner spelarna, är experter. Lyssnade och försökte sno citat. Funkade inte. Fattade inte.

Var ett nervvrak när det var paus. Smög ut, ställde mig i snön långt från pressbåset för att ingen skulle höra mig och ringde sportchefen. Tre akutsamtal under den pausen. Måste fråga om linjer och hörnor och varför spelarna trängde in sig i ett mål och sedan plötsligt for ut, alla på en gång, och varför räknetavlorna visade olika siffror (tydligen pågår en annan match någon annanstans, samtidigt, och på det sättet ser publiken hur de lagen ligger till medan de följer den här matchen.

Efter matchen hade jag bara antecknat obegripliga citat från de andra reportrarna, och följde efter dem till omklädningsrummet för att prata direkt med spelarna. Det är en bra taktik när man inte har fattat. "Vad tyckte du om matchen? Hur gick det? Hur skulle du sammanfatta det?" är bra frågor för att få sammanhang i problemet. Tappade bort de andra reportrarna, gick vilse på väg till omklädningsrummet, kom fram när de andra var klara. Ställde några frågor till de mer eller mindre nakna spelarna. Fattade inte vad de sa.

Som tur var behövdes inte texten förrän nästa dag, och på den tiden hann jag prata med en kompis till pappa som hade varit på matchen, samt (fult, fult) läst och... skrivit om radions text.