Att sluta med pulver

Tårtan som jag nämnde igår, hur gick det med den?

Inte illa faktiskt.

Jag kommer från en fiskpinne- och pulvermosfamilj.
Även om jag blivit min egen kock för längesen var det här i Spanien som jag tog det sista steget, så att säga.
Innan jag flyttade hit använde jag vissa... hjälpmedel.
Färdig mandelmassa till exempel (ingen dum idé).
Färdigmald kardemumma.
Pulversås! Det hade jag fortsatt med om det bara fanns pulversås att få tag i! Jag har försökt och försökt vispa ihop en hollandaisesås, och det går inte! Jag kan inte! Såsen skär sig så mycket som en sås bara kan skära sig!
Och bearnaise har jag inte försökt mig på. Det är väl ungefär samma metod. Men gud vad gott det hade varit med en klick bearnaise...

Vaniljsås på pulver.

Jag fattade inte att man kan göra egen vaniljsås förrän jag pratade med en matlagningsintresserad präst en midsommarafton. Jobb förstås, ett av de vanliga midsommarracen för tidningen.
Jag och prästen i fråga har träffats i många sammanhang men aldrig riktigt närmat oss varandra. Har känts spänt ända sedan jag för en massa år sedan kom försent till hans julotta (hade tre stycken att gå på på förmiddagen, någon måste bli lidande) och tog fel ingång i kyrkan. Där stod prästen och predikade framgör en fullsatt kyrka, och så kom jag inklampandes bakom ryggen på honom. Snöig som en snögubbe, stelfrusen och skärrad efter att ha halkat av den isiga lilla landsvägen med tidningsbilen.

Men vaniljsås var det ju.
Ja.
Eftersom det inte finns pulversås att få tag i, och en födelsedagstårta med grädde och jordgubbar kräver sin vaniljsås, fick jag vispa ihop den själv. Med vaniljstång och allt. Och den blev helt okej. De ljusbruna brända flagorna syntes inte när såsen väl var på plats mellan sockerkasbottnarna. Som jag brände rejält på ovansidan efter bara en kvart i ugnen. Men jag skar bort det svarta med en kniv och gömde den fula ytan under ett tjockt laget med grädde, och summa summarum så blev den riktigt bra, tårtan!
Grattis på 70-årsdagen, svärmor!