Läderlappens hus i Estoril

I Belém finns en liten tågstation, och därifrån ville vi åka till Estoril för att hälsa på Jesús mammas kusin som J aldrig har träffat. Vi hade redan gjort upp om att komma, men hur skulle vi ta oss dit? Biljetterna säljs i löjliga gröna maskiner som ingen vanlig människa kan begripa sig på. Vi missade två tåg innan ett par danskar räddade oss.
Framme i Estoril hittade vi en man som låg på mage på trottoaren med knäppta händer under huvudet. Vi försökte väcka honom, och då kom ett par som ringde ambulans, eller polis, eller vart de nu ringde.
Vi gick vidare och kom fram till släktingens gata. Precis som hotellgatan var det något konstigt med numren på den.här. Eller finns det någon förklaring till att husnumren hoppar från fyra till 53 till 265 till 280 till 412?
Vi hälsades hjärtligt av släktingen och hans fru, vi fick sprit och ananasdricka och sedan tog de oss på rundtur genom Estoril och intilliggande Cascais.
I Estoril finns ett enormt kasino som är berömt efter att en James Bond-historia utspelade sig här. Vi gick in och förvånades över storleken och över att folk faktiskt sätter sig framför maskinerna och spelar. Livsfarligt. Anser jag. Bankomater fanns det där inne nära till hands när pengarna tog slut. Varför inte lägga slantarna på en rejäl pata negra istället? Jag menar inte att det inte är roligt att sitta framför maskinen och trycka på en knapp och hoppas på att vinna tillbaka pengarna, men... tja... det kändes...  patetiskt, och det var skönt att komma ut därifrån.

Vi åkte vidare till Boca do inferno med dess klippformationer och beundrade kraften i havet och modet hos fiskarna lite längre ned. Havet sköljer alltid bort några fiskare här varje år.
Det blev riktigt kallt när solen gick ned, och vi åkte tillbaka till släktingen och hans fru hus.
Det finns många imponerande hus på gatan, men deras är ett litet lägenhetshus, helt oansenligt.
Oansenligt invändigt också, trodde vi förut, men nu fick vi se resten.
- Kom ned här, ropade släktingens fru som hade gått i förväg ned för trappan. Och herregud.! Vilket rum som öppnade sig framför oss!
Det var rena Läderlappseffekten, ni vet, han öppnar en hemlig dörr och därbakom finns grottorna med avancerade prylar.
Släktingen ville bo större, men lägenheten ovanför var upptagen. Så han tog en spade och en skottkärra och började gräva sig nedåt. Det blev en bostadsyta med högt i tak. Allrum, kök, badrum, sovrum, vinförvaring, och på en avsats finns ett utrymme där släktingen har urgamla kassaapparater, skivspelare, träningsredskap och dator. På en vägg har han satt upp gamla svartvita fotografier från när han krigade i Angola.

Vi blev kvar länge. De bjöd oss på middag, men ugnen gick sönder och frun sprang över med maten till grannen. Kom tillbaka med en liten plunta hemgjort sockerrörsbrännvin. Ute i eldstaden på verandan, med utsikt över staden och en inglasad snickarverkstad  som pappa hade älskat, grillade hankorv och bacalao till perfektion.
Inne värmde brasan, Jesús fick vin ur en flaska med vacker blåmönstrad etikett och vi provsmakade korvarna. Den ena, gjord på bland annat majsmjöl var den godaste korv jag ätit i hela mitt liv.
Hustrun tog fram det hemliga som hon tillagat hos grannen, vilket visade sig vara potatis inbakad i salt. Man ska lägga en sådan på tallriken och slå sönder den med knytnäven innan man börjar äta.  Till detta bacalao med vitlöksolja. Gott, gott, gott, och vi tilldelades mer på tallrikarna utan att ha hunnit äta upp, och jag fick tårar i ögonen för det här, tänkte jag, det mäktar jag inte med, så mycket kan man inte äta på en gång, och det blev mer vin och ananasdricka, och chokladmousse med en massa whiskey och sockerrörsbrännvin i för Jesús del, och magen putade åt alla håll. Gud vad mätta vi var.
Och i dåset och värmen från elden kände jag mig så nöjd för jag  tänkte på vad lätt portugisiska är när man redan kan spanska, jag förstod säkert hälften av vad släktingen sa, var glad över det ända tills jag kom på att han använde alla spanska ord han kunde för att vi skulle förstå, och när han pratade med sin fru fattade jag ingenting. Ingenting.
Här i det här huset märkte jag också hur djupt inrotad vanan att slänga toapapper i toalettstolen är. På kaféer och restauranger påminns vi utlänningar om att slänga det i papperkorgen av uppsatta lappar, men inte i ett privathem. Och det är synd, för är man hembjuden kan man inte smita när man slängt pappret i toan. Och därför fick jag alltså stå och fiska upp toapapper som vägrades spolas ned och krama ur det innan jag slängde det i papperskorgen.
Vi skjutsades till stationen vid elvatiden på kvällen och missade den här gången bara ett tåg, för därefter kom en kille från Barcelona och hjälpte oss med maskinen, och vi tog oss tillbaka tack vare honom som vi pratade med hela vägen till slutstationen i Lissabon.