Vargen och gänget

- Till och med katterna är mer sociala i Spanien!

Mosters ord i telefonen. Ja, kan man annat än att hålla med, när man ser kattgänget på vår gata? Inte var våra katter hemma i Sverige så sociala, väl?


Det började när Vargen kom. En kattunge var han, och dagen efter hans hemkomst hoppade en stor, röd katt ner i vår patio, en katt som lärde Vargen allt han kan. Att fånga möss, till exempel, vilket vi är mycket tacksamma över, Vargen kom till oss eftersom vi hade problem med möss.

Den store röde försvann efter ett tag, men då träffade Vargen Rubio, som kom att bli hans bäste vän. Rubio (blondinen, Jesús dåliga namn) bor ett par hus bort och heter egentligen Leo, har vi fått veta, men det är bara jag som kallar honom det.

Leo och Vargen hänger jämt ihop. De är antingen hemma hos Leo, eller hemma hos oss. När en går ut följer den andre med. Ofta lekbråkar de med varandra, ibland sover de tillsammans. När vi har varit bortresta kommer snart Leo och letar efter Vargen, och han brukar sitta utanför fönstret, på Vargens plats, och vänta på att bli insläppt. Eller så följer han med mig hem när jag har handlat, tar följe med mig den lilla sträckan från sitt eget hus.

En dag tog Leo med sig en ny katt hem till oss. Det var en liten vit kattunge, som skrikgrannarna hade skaffat. Kattungen var ganska rädd av sig, ville inte bli klappad, men han gick runt och upptäckte hela huset och ville sedan leka med de stora katterna. Nästa gång kom han ensam. Lekfull var han,, lämnade aldrig de stora katterna ifred. Struntade i deras morrningar och skarpa tillsägelser. Fortsatte och fortsatte att hoppa på dem, bita dem, leka. Han var rätt tröttsam mot oss också, så han fick namnet El Piojo. Jesús namn (det har blivit han som namnger katterna), som bygger på ett missförstånd. Jag kallade katten för Odjuret eftersom han var så jobbig, och Jesús trodde att odjur är det svenska ordet för löss, eftersom jag tycker att löss är så äckligt att jag kallar dem för odjur istället. Kort sagt, Jesús har i ett par års tid trott att det svenska ordet för löss är odjur, så han översatte mitt odjursnamn till spanska och så fick katten heta El Piojo; Lusen. Fast för ett tag sedan hörde vi skrikmamman kalla missen för Copito - lilla snöflingan, så nu säger Jesús det istället, fast med ironi. Han tycker inte att det är ett passande namn på en sådan vild, osällskaplig, busig katt.

Intressant med Piojo är förresten att han är helt ointresserad av oss människor. Han kommer nästan varje dag för att leka och bråka med de stora katterna, vill aldrig bli klappad av oss. En kväll när han kom var han trött, och han gav sig inte förrän han fått somna bredvid Vargen i sängen, när denne till slut gett upp att få sova ifred och slutat fräsa och slå med tassen mot den lille vite.

På bilden som han så gott att han struntade i att han hade en människa bredvid sig...

Ett tag hade vi Lillekatten här, missen som vi räddade ur en sopcontainer. Honom tyckte jag mycket om, jag önskar att han hade stannat. Men han försvann. Han hade förresten dåligt inflytande på de andra, de bildade ett gäng som satte sig utanför baren på hörnet och väntade på godsaker. Där hängde de sena kvällar.

Vildkatten El Chungo kom ibland förbi och skrek argt åt oss och gick rakt in för att äta, och sedan ut igen. Vargen hade inte en chans mot Chungo.

En vacker, mjuk grå katt har varit förbi ibland, har fått en skål mat utanför dörren när den varit hungrig, men nu var det längesedan sist. Vargen var så ilsken mot den missen.


Så kommer vi till min specielle vän; Disco. Eller Bizco som han från början hette (återigen Jesús som gett kattnamn). Bizco betyder vindögd på spanska, och det är precis vad han är, vindögd. Men Disa som aldrig hade hört ordet förut trodde att Jesús sa Disco, och hon vägrade säga något annat, så nu heter han det! Vad hans riktiga namn är vet vi inte. Vi vet inte heller var han bor, men det finns en kvinna i hans hushåll som bär stark parfym, för Disco brukar lukta parfym när han kommer. Igår doftade han annorlunda så jag tror att kvinnan har bytt sort.

Disco var så oerhört rädd. I början såg vi honom bara när han gick förbi vår patio uppe på hustaket mittemot och tittade ner på oss. Det tog månader innan han hoppade ner på vårt varmvattenskåp i pation och senare ner på marken, men när han kom så långt blev han livrädd och flydde bara han såg någon av oss genom fönstret. Jag började ställa ut mat åt honom som han ibland kom och åt av när jag hade försvunnit utom synhåll. Senare tålde han att se mig på andra sidan fönsterrutan utan att springa. Till sist satt han utanför köksfönstret och åt, var på sin vakt, men flydde inte så ofta längre. Jag höll fönstret öppet, grejade tyst i köket medan han åt och vande sig vid mig, och så kom dagen när vi hälsade på varandra för första gången. Jag sträckte långsamt fram handen, och han sträckte på huvudet och nosade. Sedan dess är vi vänner.

I början kom han bara sena kvällar, men nu tillbringar han en stor del av dagen hemma hos oss. Ibland sover han inomhus, men inte ofta. Han brukar vara hungrig när han kommer. Han är inte intresserad av de andra katterna, de tolererar varandra men inte mer. Disco är den ende som kan sätta det lilla vita odjuret på plats, och jag tror faktiskt att han kommer för att träffa mig. Jag saknar honom när han inte kommer.

Disco är en stor, respektingivande och vacker katt, vit och beige i vackra kombinationer. Och vindögd är han, som sagt. Han är tyst och jamar mycket lågt.

Enda nackdelen med Disco är att jag misstänker att den var han som bajsade på den ena av mina två svenska jordgubbsplantor så att den dog.

Det är alltid minst en katt här hemma, ibland är det fyra på en gång och en himla röra. De sover, leker, bråkar och äter. Ibland tröttnar vi på lille vilde Piojo och slänger ut honom (ibland för att de stora ska få vara ifred, han är hemskt tröttsam), men det brukar vara roligt att ha dem hemma, speciellt under karantänen har det varit kul att få besök av dem. Och varken möss, kackerlackor eller andra odjur har vi!