Glassplitter, läsglädje och en arg granntant

Ibland undrar man ju om man är stendum. Runa har i ett par dagar varit arg och gnällig, nästan slutat äta, sovit dåligt... Varit varm... Inte förrän igår eftermiddag kom vi på att hon kanske är sjuk. En snabb koll med termometern bekräftade det. I natt steg febern ordentligt, och inte ens med febernedsättande kom hon till ro förrän på morgonkanten, så nu är vi ordentligt trötta. Alla utom Disa, som sover sig igenom allt.

Som jag nämnt är det lite tufft med Runa nu, den här åldern då allt farligt som kan hända faktiskt händer. Häromdagen var det blåbären. Det stod ett glas med blåbär i vardagsrummet, och det var Runa nyfiken på. Jag vet inte när det hände, jag hörde inget och varje gång jag kikade in satt Runa stilla och lekte med sina leksaker på filten. Trodde jag. Jag vet inte hur länge hon hade suttit där med blåbären, men när jag gick in till henne tittade hon upp från filten, alldeles blålila i ansiktet, runt munnen framförallt, och på armarna och händerna. Runt omkring henne låg glassplitter, och hon knep hårt om en stor glasskärva som hade satt sig fast i tumvecket, upptäckte jag när jag skulle ta bort den. Otroligt nog visade det sig att ungen inte var skadad alls, inte en skråma kunde jag se på henne när all blåbärssaft var borttvättad. Däremot slog hon sig medan vi borstade upp glaset, för på ett ögonblick hade hon klättrat upp på en pall och ramlat ner på stengolvet. Den är hemsk, den här perioden!

Disa råkade ut för en arg dam på gatan. Efter en och en halv timmes promenad i stan var vi tillbaka på vår gata, jag gick före med barnvagnen, slappnade av efter att ha varit på spänn varje sekund för att Disa inte skulle hamna framför en bil, hålla avstånd till folk, inte doppa sig helt i fontänerna och så vidare. Jag trodde att jag hade Disa bakom mig, men så var det inte utan hon hade stannat till utanför ett hus på vår gata där hon drog bort ett långt stycke vit plast som hade suttit uppklistrat på väggen. Just då kom damen i huset hem, hon skulle köra upp på uppfarten där hon upptäckte Disa med plaststycket i handen och gav henne en utskällning. Jag vände tillbaka, sa till Disa också, försökte mjuka upp damen, erbjöd mig att klistra upp plastbiten men hon var lika arg på mig som inte hade uppsyn över mitt barn. Under tiden sprang Disa hem och stängde in sig på sitt rum och grät, stackars liten.


Det händer så mycket i nyheterna. Palmes mördare, gåtan med lilla brittiska Madeleine som verkar lösas efter så många år, och så dubbelmordet i Linköping. Allt på samma vecka. Ni följer ju nyheterna själva, vad ska jag säga om detta? Ingenting, men för er som kan läsa DN måste jag rekommendera ett helt fantastiskt reportage om hur utredarna tog hjälp av en släktforskare för att hitta den man som nu har erkänt att han dödade de två personerna i Linköping. Vilket reportage! Läs, om ni har möjlighet! Läsglädje!