Jag gissar att det blir lättare längre fram, när Runa är äldre, när inte allt handlar om att hålla henne vid liv, förhindra att hon ramlar och slår ihjäl sig eller kvävs av något av allt som hon stoppar i munnen. Men nu? Det går inte att släppa henne med blicken. Man får vara alert hela tiden. Då har jag inte tålamod till något annat. Har inte tålamod med Disa. Ja, det är ju den stackaren som blir lidande. Jag är stressad, ständigt på gränsen till arg och är otålig. Ingen rolig mamma att vara med. Den lilla gör mig galen med sitt ständiga klättrande, den stora drabbas av mitt dåliga humör för struntsaker, när tålamodet brister. Fy sjutton. Mitt dåliga samvete håller på att bli kroniskt.
Det är svårt att göra något som funkar med båda två, utan att den lilla skriker eller förstör på annat sätt, utan att stora tappar intresset. Fy för den här tiden. Det måste bli bättre längre fram. Eller?
Räddningen är tv:n. Jag avskyr den, vore det för mig skulle vi inte ha någon. Jag blir arg av att Disa ser så mycket på tv. Den är hennes tillflyktsort. När jag låter henne vara ifred där hamnar hon i zombietillstånd och jag kan koncentrera mig enbart på den lilla, eller bara pusta ut, eller fixa mat. Disa sysselsätter sig inte gärna själv. Jag önskar att skolan vore igång så att hon gjorde något vettigt istället, som att träffa kompisar, leka. Måste få in fler lekträffar.
Om vi bara kunde dela upp oss, Jesús och jag, ta en unge var, vad smidigt det skulle gå då! Men det går inte. När han jobbar är jag med barnen, när jag jobbar är han med barnen, och sedan finns ingen mer tid på dygnet för jag jobbar till läggdags, så då sover vi. Tack och lov att det finns helger.
Hej Annika, tro inte om dig själv att du är en dålig mamma. Tappa tålamodet och bli irriterad blir vi alla, mammor som pappor. De som säger något annat är bara en polerad verklighet. Som du själv säger så är det säkert stress och säkert också trötthet. Ingen går igenom flera månader av att vara instängd utan att påverkas.
SvaraRaderaLilla Runa är ju på sin första upptäcksfärd i livet utan tankar på konsekvenser. Alla färdigheter ska prövas och läras.men du vet ju att det blir bättre. Det är inte bara Disa som gillar att se TV, att se en fin film eller barnprogram är det många barn som gör i dessa tider när de inte kan vara ute tillsammans med kompisar och leka. Om man sorterar vad barnen ser tror jag inte de tar skada av det. De växer ju upp med all teknik vi har idag, dator. Iphone och ipad. Vår generation hade ju bl.a walkman och mp3 spelare som iallafall mina föräldrar tyckte jag lyssnade alltför mycket på. På många skolor här i Norge får barnen en ipad redan i första klass att läsa på, göra sina läxor och se program som skolan anbefaller. När skolorna var stängda var det via den de hade kontakt med lärarna.
Du undrade om jag hade mer i väskan vid behov. Nej, jag har pocketmasken, men i bilen har jag förutom masken en förstahjälpenbox med sånt standardinnehåll. Om du är intresserad av masken så såg jag att Laerdal också finns i Spanien. Alla deras pocket masker är bra, men det ska vara dem med envägsventil. Hår är en link till den spanska sidan.
Kram till er/Ingalill
https://www.laerdal.com/es/doc/113/Mascarilla-de-bolsillo
Tänkte att jag skulle rekommendera en App som kanske Disa skulle tycka om, hon är ju både fantasifull och kreativ. Kanske något som kan roa henne när hon inte är med kompisar. Många av mina kompisars små flickor älskar den.
RaderaDen heter ” Pippis Villa Villekulla” Den kostar pengar, ca 60 kr, men det gör den för att den är utan reklam och köpsidor.
Ingalill
Hej Ingalill!
RaderaTack för din kommentar. Just nu är det som det är, men det måste bli bättre när Runa kan lämnas ensam utan att göra något farligt.
Jag ler lite åt att dina föräldrar tyckte att du lyssnade för mycket på musik :-)
Tack för tipset med appen, jag läste om den och den verkar rolig!
Jag tycker att du verkar vara en toppenmamma!
SvaraRaderaVifta lite med den svenska flaggan i morgon då det är den 6 juni :-) /Annika F
Hahaha, om man vore det! :-)
RaderaMissade flaggan, men firade med glass!
De första två stycken i inlägget gick rakt in i hjärtat på mig. För att det är precis så det kändes. När mina var mindre. Nu är de 6 och nästan 11 år gamla. Så i efterhand tänker jag på hur mycket föräldraskap är också lärande. Det är ju meningen att som förälder ska lära sina barn allt om värden... Men det är ju läroprocess för mig också. Mina dåliga sidor och de sidorna i karaktären som inte har utvecklats och mognat plockades fram av barnens ständiga trycka-på-onda-knappar utmaningar varje dag. Som det med tålamodet. Som det jag-vet-vad-som-är-bäst. Som det att sura efter. Det blir bättre med tiden så klart. När det kommer den tiden när du kan släppa Runa för en stund med blicken. Eller som när jag accepterade att sådan jag är och detta är läroprocess för mig.
SvaraRaderaÅh, du känner igen dig?
RaderaDet är samma åldersskillnad mellan dina barn, som mina. Hur fungerar de ihop nu?
Du skriver träffande om de sidor i karaktären som inte utvecklats. Det msåte de göra nu, med två barn :-)
Det är först nu det senaste året kan de hitta på saker tillsammans något längre stund än 15 minuter. Store brors intresse är ju inte samma som lilla systers. Men de har mer gemensamt i temperament så lite bus kan de ändå hitta ihop.
RaderaViktigare är dock tryggheten att ha varandra. När de är själva ute i trädgården eller övervåningen och den ena hittar på något bus eller slår sig, så springer den andra efter hjälp. Eller finner tröst av varandra. Eller hämta sin lillasyster/storebror när man vill till övervåningen på kvällen att hämta något (båda har varit mörkrädda ganska länge). Istället att jag ska följa med.
Jag är inte och kommer inte att bli en sådan där supermamma, en Mamma in i benmärgen. Sådana mammor som jag kan bara se med beundran och som är så trygga och integrerade i sin mammaroll och samlivet med barn att de hanterar situationer med lätthet på momangen sådant som jag kan grubbla över i timmar.
Så jag skulle ha nöjt mig med ett barn. Men att skaffa syskon, ser jag det som en gåva, både för min son och för oss. Detta fattade jag tack vore möjligheten att bo tidigare med deras halvsyskon som är nu 24 och 26 år gamla. Stödet av en syskon både i familjelivet och livet i allmänhet är oersättligt. De ser ju liksom efter varandra och jag ser till att uppmuntra just det. Man vet ju aldrig hur deras relation utvecklar sig i framtiden, men jag vill veta att jag har gjort vad jag kan. Vem skaffar annars ett barn frivilligt i 41 års ålder;)
Att vi gärna ville ha ett barn till var inte för att vi bar på en enorm längtan efter ännu ett barn, utan framför allt för att Disa inte skulle bli ensam, inte under uppväxten men framför allt inte när hon blir vuxen och vi inte finns kvar. Jag hade önskat mindre åldersskillnad, så att de hade fått mer glädje av varandra som små, men det blev som det blev, och det är nog också bra. Det ÄR en gåva att få ett barn till. Fint att höra om kontakten mellan dina barn, som är lite större.
RaderaNä, tror inte alls att du är en dålig tvåbarnsmamma.
SvaraRaderaVilken fin bild på Runa, ser lite full i sjutton ut - lurar på något bus :)
~ Åsa
HOn har ofta det ansiktsuttrycket! Det är så roligt! Precis som du säger, det ser jämt ut som om hon kurar på något, eller när hon tittar på mig verkar det som om vi delar ett privat skämt som ingen annan känner till :-)
RaderaJag känner igen mycket av det du beskriver, med dåligt tålamod och dåligt samvete. Som tur är är vår äldsta ganska bra på att sysselsätta sig själv, men visst blir det en del tv också.
SvaraRadera:-)
Radera