Ruiner i Bolonia och kitesurfing

Miniresan fortsatte. Från Jimena de la Frontera åkte vi mot Gibraltar.
Jesús, i likhet med många spanjorer, vill inte sätta sin fot i Gibraltar. Han är fortfarande upprörd över att det är engelsk mark istället för spansk, men jag vill åka så då gjorde vi det. Vi kom till passkontrollen, sedan fick vi vända eftersom mitt pass visst hade gått ut en månad tidigare.
Snopet!
Besviken och irriterad över att behöva åka till Madrid för att fixa nytt pass, jag ville verkligen, verkligen inte åka till Madrid, men senare visade det sig att just det är det minsta bekymret; att behöva åka till den staden.
Mer om det senare.

Vad skulle vi hitta på nu?
Vi körde längs kusten utan planer. Strax efter Tarifa var det stopp på vägen på grund av en olycka. Vi vände eftersom vi nyss sett en skylt mot en strand, och så körde vi till stranden istället.
Jesús gjorde i ordning baguetter med tortilla medan Disa och jag lekte i sanden.
Nä, det gjorde vi inte. Jag försökte få henne att sluta vara rädd för sanden, blåsten och havet 50 meter bort och hon försökte övertala mig att gå tillbaka till bilen. Ungefär.

Medan vi åt hade det dykt upp en massa kitesurfare och kitesurfskolor som satte upp sina flaggor på stranden. Det var fascinerande.
Tarifa är ett blåsigt ställe. Där möts Medelhavet med Atlanten och det ska vara en av de bästa platserna i Europa för vind- och kitesurfing.

Medan jag tog lite bilder lyckades Jesús gömma Disas fot med sand med ett bläckfiskskelett som spade, utan att hon var rädd.

Vi åkte vidare och tog in på en liten, usel väg av det slag som vi gillar. Vägen ledde uppåt, över ett berg och så ner igen...

och där tog vi vänster mot havet.
Vi hamnade i Bolonia.
Det är en liten vid by ovanför stranden, med romarruiner, lösgående hästar och kor och med många storstadsbor som semestrar här på somrarna.

Vi har varit där förut, för nio år sedan på vår första miniresa tillsammans, men jag minns inte att vi blev så förtjusta i platsen som nu.
Vi parkerade och gick för att köpa glass medan vi funderade på vad vi skulle göra; åka hem eller övernatta någonstans?
Det var så mysigt där vi satt och tittade på stranden, med ett berg till höger och ett par enkla restauranger till vänster, att vi ville stanna.

Efter mycket velande och efter att ha frågat runt på boendena i närheten blev det att vi fick ett rum ovanför restaurangen där vi ätit glass.
När vi hade burit upp väskorna för trappan (och Jesús skojat om att korridoren såg ut som i filmen The Shining, väldigt onödigt gjort) gick vi på en promenad i ett försök att få Disa att somna i vagnen. Först gick vi för att se ruinerna efter romarstaden, därefter åt andra hållet, på vägen genom byn och till andra sidan, där vi stannande för att titta på hästarna.

Sedan gick vi tillbaka för att äta middag på den lilla restaurangen bredvid vårt hotell.
Vi hamnade på ett perfekt litet ställe. Jag roades av samtalet mellan de två vid bordet bredvid, ett par som höll på att lära känna varandra.

Nästa morgon åt vi frukost på stället intill; rostade brödbullar med tomat och olivolja, färskpressad apelsinjuice, typisk andalusisk frukost alltså. Och vi delade på Disas crossiant, mmm...
Vi gick genast till utgrävningsområdet.

Vid ett besök går man först igenom ett museum med många, långa textskyltar och fynd från platsen.
Sedan får man gå ut och se själv vad som finns kvar av Baelo Claudia, en romarstad från 200 år före Kristus, Tonfisken var anledningen till att romarna ville bo här. Just här där Medelhavet och Atlanten möts passerar tonfisken, och romarna behövde mängder av tonfisk för att framställa den populära såsen garum. Staden byggdes upp runt såsproduktionen. På området ser man fabrikerna. Såsen fraktades till Rom i keramikkärl som tillverkats i Sevilla.

Det blev tyvärr inte lunch på middagsstället, det var fullsatt, utan vi åt på frukoststället, det var okej. Disa åt fyra plattfiskar.
Hästarna som går lösa i byn betade runt vår bil. Disa fick klappa en och var så lycklig över det. Hon blev jättearg på Jesús när han bestämde att det var dags att åka, hon ville fortsätta att klappa hästar, så det fick hon göra tills hästarna gick.