När Disa nästan blev inlagd

Det var med hjärtat i halsgropen jag gick med Disa till barnläkaren än en gång, jag var säker på att vi skulle tillbringa natten på sjukhuset, men det var inte förrän nästa dag, efter förmiddagens andra besök på vårdcentralen, som inläggning beordrades.
Nej!
Det här ville jag verkligen, verkligen inte. Inte en gång till!
Men feber, diarré, noll lust att äta och dricka sedan nästan en vecka...
- Hade det varit en vanlig unge kunde vi låta det passera, men din har inget hull att ta av, vi kan inte låta henne förlora mer i vikt, förklarade barnläkaren, och jag visste ju det.
Disa satt trött i vagnen och ville inte gå ner på golvet medan jag packade ihop saker att ta med till sjukhuset, Ritblock och pennor, kudden, tygkatten, pyjamas och tofflor även om hon säkert inte skulle få ha på sig dem utan bara sjukhusets skjortor, potatishuvudet som Disa fick av Jesús när hon var som sjukast, salvan som hon tycker om att jag stryker på, mjuka blöjor, datorn med filmerna Fåret Shaun och Vem som hon gärna ser, och då piggnade Disa till, ville titta på film alternativt komma ner på golvet och hjälpa till att packa.
- Este (den här) sa hon och plockade famnen full med saker att ta med; den gröna bollen, Kalle Kycklingboken, urinprovsburkar, och det kändes alldeles förfärligt sorgligt att hon ville hjälpa till att packa till det här, hon som inte visste vad som väntade. Själv tänkte jag hela tiden på hur de skulle sticka nålar i de tunna, tunna armarna, hur hon skulle få dropp och sova i en säng där ingen får plats att ligga bredvid, inte få gå ut, hur de skulle ta blodprov efter blodprov, och jag tänkte på hur illa rustad jag är för detta, Disa kan inte få ett sämre stöd än den här mamman som samtidigt är den hon söker hjälp hos.

Det var så gräsligt alltihop, bussresan dit, väntan på akutmottagningen, åka upp i hissen, väntrummet, prata med sköterskorna, bli inkallad till läkaren... att när undersökningen var klar och jag fick beskedet att vi kunde åka hem igen, brast det. Jag hade gjort slut på Disas pappersnäsdukar och fått torka hennes näsa med en haklapp, men här inne hos läkaren fanns en hel rulle att ta av.
Hon är inte så sjuk att inläggning med dropp behövs!
Vi skulle få åka hem. Disa är inte uttorkad och hon tål att förlora ännu lite mer i vikt, men om ingen föränding sker under helgen måste vi tillbaka.
Och tomteläkaren som Disa hade för ett och ett halvt år sedan, den hemska veckan på sjukhuset när reflux konstaterades, kom in av en slump och kände igen henne, ja, vi ses i korridoren ibland vid vägningskontrollerna, och förklarade läget för den yngre kollegan. Och sköterskorna som brukar ha hand om just det stötte vi på i korridoren.
Och när vi kom ut, med några vätskeersättningar med jordgubbssmak som Disa faktiskt drack av, ringde jag Jesús igen som med hjälp av sin svåger genast tagit sig till sjukhuset och redan väntade nere i entrén.

Disa verkar faktiskt må lite bättre. Hon har sovit och sovit och sovit och tagit fyra små nappflaskor och ätit lite bröd och varit gladare sent på kvällen, så nu hoppas vi att det vänder.

Nu befinner hon sig precis där hon ska vara; i vår säng, omgärdad av mjuka kuddar, med tjockt, gulblommigt täcke över sig, och alldeles strax med en varm mamma intill som stryker rufsiga lockar och lena kinder och kupar försiktigt händerna om tunna axlar och armar och ben.
Och som eventuellt blir galen av en vaken febernatt till.