Bergsbyn Jimena de la Frontera

Vi kom iväg på en sån himla fin liten resa i helgen.

Jesús hade ett par dagar ledigt från skolan tack vare ferian, och jag hade ledigt på fredagen av samma anledning.

Ursprungsplanen var: fredag Gibraltar, lördag små vita bergsbyar, söndag Ronda.

Men kvällen innan avfärd kollade jag väderprognosen och såg att det skulle regna i bergen både lördag och söndag.

Nya planen: bergsbyn Jimenes de la Frontera på fredagen, Gibraltar på lördagen, sedan hem.

Så blev det inte heller på grund av ett missöde.

Men här får ni se vad vi faktiskt gjorde :-)

Vi åkte hemifrån med liten resväska, lunchbaguetter, böcker och Disas tygkatt.

Vägen gick mot Cádiz och Algeciras där jag en gång tog en båt till Marocko.

Längs kusten ser man över till den Afrikanska kontinenten, som är så nära.

Inte så långt efter den utsikten svängde vägen norrut, mot de bergsbyar som Jesús och jag gjorde utflykter till när vi lärde känna varandra i Ronda.

Jimena de la Frontera ligger längre söderut så den besökte vi aldrig, och att vi hamnade där nu var med anledning av ett hotell.

Casa Henrietta. Ser ni skylten på väggen?
Det låg utanför budgeten, men det såg så fint ut på bilderna!
Och det var ännu finare i verkligheten.

Det är ett litet hotell med 13 rum, takterass, underbar frukostterass och med stora fönster i taket för de som bor på våning två. Jesús älskade utsikten och stod och tittade på den gamla borgen på berget en lång stund, och gladde sig åt att han hade "rätt" sida av sängen, det vill säga, den som man såg borgen från.

Vi tyckte så mycket om rummet att det var svårt att lämna det, men när vi nu befann oss i den här, för oss, okända byn, vore det synd att inte se den också.
Jimena har omkring 4 500 invånare. Byn ligger i nationalparken Los Alcornocales vilket ör bra att veta för den som tycker om vandringsleder och att ta sig svalkande dopp i en flod.
För historieintresserade finns grottmålningar i Cueva de la Laja Alta, enda grottan på iberiska halvön med maritima motiv.
Och Jimena själv verkar vara full med kulturaktiviteter av olika slag, bland annat föreläsningar, kurser och svampexursioner.
Vi skulle inte stanna så länge så vi ville mest se stället, och gick ut för att göra det.

Och blev genast oense. Gå upp till borgen eller inte? Jag ville, Jesús inte, så vi åt varsitt håll och bestämde att vi skulle ses en timme senare.

Det var vägen upp som avskräckte Jesús. Den var brant, men vacker.

Man får stanna många gånger och se sig om. Och hälsa på alla som hälsar.

Sedan var jag uppe.

- På det här berget finns fynd och rester från hela Spaniens historia, sa Jesús som (förstås) senare besökte borgen.
Man har hittat rester av en ugn från 4 000 år före Kristus. Det har hittats föremål från fenicierna, romarna, visigoterna, araberna som byggde borgen på 700-talet, och så klart de kristna som förstörde allt utom porten och uppförde en ny borg. Försvarstornet byggdes under kriget mot Napoleon.

Borgen var spännande, men det är utsikten som är mödan värd. Vilken plats! Det blåste, doftade från blommorna, var nästan folktomt, och jag bara njöt där jag gick runt och tittade alldeles ensam.

Mittemot borgen låg kyrkogården.
Vilket ställe att vara begraven på.

Jesús och Disa väntade i en stor, brun lädersoffa på hotellet. Han hade insett att jag hade haft rätt, så vi bytte: han tog sig upp till borgen, jag tog Disa i vagnen med förhoppningen att hon skulle sova, hon var så trött. Vi gick backen ned och hamnade strax på byns torg och mötespunkt. Det blev inget sova. Disa lekte på lekplatsen, vi köpte mellanmål i en liten butik, och medan vi åt glass kom Jesús.

Vi ville äta middag tidigt för att kunna lägga trötta Disa.
Vi väntade till halv nio, sedan gick vi till en bar som jag sett på parallellgatan och hoppades att det skulle finnas mat så tidigt.
- Är köket öppet, undrade Jesús.
- Ja då, men min fru har gått ut en stund, hon kommer snart.
Vi beställde dryck och beundrade utsikten, och efter en stund kom frun/kocken och tog beställningar. Hon hade varit och hämtat tvillingdöttrarna som lekt på torget, vi hade sett dem när vi var där.
Det blev en äggröra med kantareller och papas aliñadas. Mycket gott. Disa ville förstås inte äta. Hon intresserade sig mer för familjens lilla hund som gjorde oss sällskap, och tjejernas leksaker. Det var verkligen ett familjedrivet ställe. När vi gick åt döttrarna middag vid ett bord bredvid bardisken och gjorde läxor samtidigt.
Vi hade ett bord med utsikt där vi satt medan det blev alldeles mörkt ute.

Sedan gick vi en bit uppför backen tills vi kom tillbaka till hotellet. Disa fick för första gången bada badkar. Hon borde ha fått sova, men jag ville gärna att hon skulle prova :-)

Nästa dag låg regnmolnen tunga över bergen. Vi körde mot kusten istället. Där möttes vi av en besvikelse, men dagen slutade på bästa sätt! Bilden från förra inlägget kommer därifrån. Fortsättning följer...