Jag tror inte på att livet är långt

- La vida es muy larga, säger Jesús pappa när han kör mig tillbaka från Las Pajanosas.
Jag säger ingenting. Jag håller inte med.
Livet är mycket långt, det finns tid till allting, det är ingen brådska. Det är det han menar.
Jag tror inte alls att livet är långt. Jag är förvånad över att jag har blivit 30. Tror numera att jag kan fylla 40 år också, vem vet, men äldre?
Nä, jag tror inte att livet är långt, jag tror att det kan försvinna när som helst.
Så jag är lite stressad. En liten stress ligger alltid i bakhuvudet och skaver. Kommer jag att kunna göra det jag drömmer om? Hinner jag? Kan jag slösa fler år på Spanien? Jag vill ju inte bo här, tänk om det blir försent när vi väl kan flytta till Sverige? Vad skulle hända om jag plötsligt blir mycket sjuk? Jag åker hem till Sverige, det har inte med sjukvården här att göra, den är alldeles utmärkt, utan jag vill vara hemma. Då måste Jesús följa med, trots att han förlorar jobbet.
Jag är inte rädd för sjukdomar. Jag är inte hypokodriker. Jag går inte och känner efter, letar symptom. Jag tror bara, och vet, att allvarliga sjukdomar kan slå till när som helst, det har inte med ålder att göra, och när det händer så händer det, och då hoppas jag att jag inte har en massa saker ogjorda. Att jag har hunnit beta av i alla fall något på listan över drömmar.
Det finns platser som jag behöver besöka, men den som sparar till en resa bör söka sig bort från Spanien. Visst, alla är inte arbetslösa, men de som har jobb tjänar ofta så dåligt att det knappt blir pengar över.
Jag är stressad. Hinner jag att vara här?
Men vad har jag att välja på? Det är Jesús jobbs fel, och varför, det ska jag förklara i ett inlägg längre fram.