Jag har besegrat nålfobin!

Idag har det hänt!
Som ett sista steg i terapin skulle jag stickas, ta ett blodprov i armen. Och det gick! Och jag är så nöjd med mig själv!
Det var faktiskt värst innan, vilket jag inte hade trott.
Jag har varit hur lugn som helst inför datumet. Köpte dock en bedövningskräm för säkerhets skull igår, och den strök jag på nu i morse, en timme innan provtiden. Men just då kände jag mig mindre lugn. Kände ett svagt illamående men ignorerade det, tänkte att det skulle gå över, men tvärtom.
- Jag behöver nog sätta mig ner lite, sa jag precis innan jag dråsade ihop över Jesús som hann fram. Han höll mig uppe tills han fick ner mig på en pall och drog fram skurhinken just som jag började kräkas.
När det var klart, världen slutat snurra, svimningskänslan gått över och jag kunde sitta upprätt igen ringde han och väckte sin pappa.
Jag skulle ta provet i Las Pajanosas, där sköterskan redan känner till min fobi efter att jag var med Jesús en gång när han tog prov, som en del i terapin. Därefter skulle jag ta bilen tillbaka till stan, men J litade inte på att jag skulle kunna köra efteråt så det bestämdes att hans pappa skulle köra mig tillbaka.
Vi kom 20 minuter försent på grund av den lilla incidenten i köket, men sköterskan, som är känd för att vara sen, kom samtidigt som vi.
Behöver inte skriva några detaljer, men kan tala om att jag aldrig har varit så avslappnad vid en provtagning förut. (Det har ju inte blivit så många, om man säger så). Obehagligt, självklart, men det gick.
Så jäkla nöjd jag är!
Sedan åkte J till jobbet och jag åt frukost med Jesús pappa i baren. Rostat bröd med serranoskinka förstås. Måste ju fira.

Vill bara kommentera en sak innan jag slutar det här inlägget. Alla råd jag får hela tiden. Av sjuksköterskor, apotekare, folk i allmänhet. Jag är säker på att det sägs i välmening. Men jag är så trött på att höra att det bara är att titta åt ett annat håll och tänka på något annat, och att det inte är farligt, att det inte ens gör ont. Visst, inga dåliga tips, de är nog så bra när man är rädd för något, men nu har det inte handlat om en rädsla, utan om en fobi, och det är något annat. Vem tror att jag någon gång har tittat på stickandet? Och hur börjar man plötsligt att tänka på något annat, när man skakar som en borrmaskin, mår illa, hjärtat rusar, tårarna sprutar och man hyperventilerar? När paniken slår till? När pulsen plötsligt faller och en svimning är på gång? Börjar man tänka på något annat då? Va? Har ni försökt?
Och jag är fullkomligt medveten om att det inte är farligt att bli stucken i armen, att det är snabbt och lätt gjort, att det inte ens behöver göra ont! Jag vet precis hur absurt det är det jag känner, och har vetat det hela tiden, men det hjälper inte att veta det! Det sitter i huvudet, och kroppen reagerar. Så kraftigt att blodkärlen drar ihop sig och blir så tunna att det inte är möjligt att sticka och dra ur blod ens när armen är stilla.
Och allt detta på grund av något som hände för längesedan.


Lite fakta från nätet:

fobi´ (grekiska -phobi´a, av pho´bos 'fruktan', 'skräck'), intensiv, irrationell rädsla för bestämda företeelser, t.ex. ormar eller trånga rum. Rädslan är irrationell på så sätt att dess styrka är överdriven i förhållande till situationens verkliga farlighet. Den låter sig inte påverkas av övertalning, den kan inte kontrolleras viljemässigt och den leder till att situationen undviks.

/Nationalencyklopedin.se


Diagnosen ställs utifrån specifika kriterier. Den drabbade ska bland annat inse att rädslan antingen är överdriven eller orimlig och uthärdar det obehagliga under intensiv ångest eller undviker det helt.

/netdoktor.se


Och HÄR har jag tidigare skrivit om ämnet, när jag fick en av de jobbiga hemuppgifterna av psykologen.