Fas?

Bloggläsare: är alla 12 - 13-månaders jobbiga?
Lagom tills att jag ska publicera det här märker jag att fasen möjligtvis är på väg att gå över, men ändå, låt mig berätta:
Sedan ett tag är Disa väldigt, väldigt klängig och gnällig. Hon vill vara i famnen hela tiden, utom när någon sitter på golvet med henne och leker. I början tyckte jag att det var mysigt, och gulligt när hon ställde sig och drog i våra ben och ville bli upplyft, hur mysigt är det inte att ha ett litet barn i famnen?
Men ju mer famn hon behövde desto mer insåg jag att det inte går att göra så mycket när man håller i ett rörligt barn. Det visste jag ju redan, men tidigare kunde jag sätta ner henne eller distrahera henne med en leksak. Nu klänger hon så i benet att hon trillar omkull om jag rör mig, och gnäller och gnäller och gnäller och gråter om hon inte får som hon vill. Förkyld har hon dessutom varit, så jag har haft snor och tårar och saliv överallt på kroppen och kläderna.
Det måste vara någon fas. Hon har utvecklats så mycket på kort tid och håller dessutom på att lära sig att gå. Hon behöver mer närhet nu en tid. och hon får det. Men ibland måste jag släppa henne för att fixa mat till henne, eller för att göra oss i ordning så vi kan gå ut. Det viktigaste liksom. Resten - disk, matlagning, plocka undan leksaker och böcker från golvet, slänga blöjor, tvätta, vattna... det får bli någon annan gång, när det är möjligt. När vi är hemma alla tre.
(Vi lämnade henne till svärföräldrarna förra söndagen för att komma ikapp med alla hushållssysslor och laga mat att frysa in.)

I alla fall. Den är så tröttsam, den här perioden. Det är så lätt att förlora tålamodet.
En kväll när Jesús kom hem lämpade jag över den gnällande Disa till honom med orden Jag har hört det där ljudet sedan hon vaknade i morse! Jag orkar inte mer! Och så stängde jag in mig i sovrummet, arg som sjutton, och låg och stirrade i taket.
I fem minuter.
Sedan var det mat.
Och lillan gjorde något som fick mig att le och hjärtat att smälta.
Konstig tid. Känslorna svajar mellan blixtilska och ren kärlek många gånger om dagen. För den där ilskan går så snabbt över. Disa som ser mig i ögonen och säger något, som ger mig något i handen, som leker kurragömma med mig, som trött lutar huvudet mot min axel, som sover sugandes på pekfingret, som mycket stolt ställer sig upp alldeles själv, utan stöd och ser efter så att jag har sett det, som ger mig kycklingen för att jag ska vrida upp den så att den smattrar omkring på golvet.
Du milde vad jag tycker om den här ungen. Hon kommer nog aldrig att begripa hur mycket, såvida hon inte får barn själv.



Egna erfarenheter?