Dåligt humör efter släkttillställning

I Jesús familj planeras ingenting i förväg.
- Passa katten nästa månad? Njaä, vi kanske får lust att åka någonstans.
- Ta hand om Disa en dag om två veckor? Njaä. vi kanske kommer att vara upptagna.
Samma med födelsedagar.
- Imorgon fyller jag år, vi tänkte ha en födelsedagsfest, kommer ni?

Vi hade ingenting för oss, så i går, fredag var vi på födelsedagskalas. Alltid roliga, informella tillställningar, släktens födelsedagsfester. Kött, chorizo, paprika, champinjoner och makrill lades på grillen, delades i små bitar och var och en gick och tog med bitar av bröd.

Men som i princip alltid numera när jag kommer från familjetillställningarna var jag på dåligt humör när jag åkte hem med Disa. Jesús hade åkt tidigare för att repa med gruppen.
Det finns några i den spanska släkten som är oerhört oroliga och överbeskyddande när det gäller Disa. Det är av allra största omtanke om henne, och det är bra människor, men det blir så mycket tillsägningar och oro att det nästan alltid når min gräns för hur mycket jag kan ta.
Småsaker alltihop. Disa som inte borde vara barfota för då blir hon förkyld. Som inte får vara ute med oss andra för då blir hon förkyld. Som ska akta sig för hunden, för kusinerna, för leksakerna, för hängmattan, för marken hon står på (förkyld eller smuts?), som inte ska äta det ena med det andra, som inte ska bita i leksaken, som måste sitta i knät på någon som värmer hennes (redan varma) fötter. Det blir till slut för mycket. Så när Disa satt på golvet och roade sig med att plocka gusanitos (en slags snacks) ur en påse, stoppa i munnen och äta, tappa på golvet, plocka upp från golvet och äta, och en av de oroliga släktingarna såg det och upprört sa till... så sa jag:
- No pasa nada.
Det betyder ungefär, det gör inget, det spelar ingen roll.
Det borde jag inte ha sagt.
Äta något som legat på golvet!

Det är ju inte så att jag struntar i Disa! Jag vill bara att hon ska få upptäcka världen själv, som hon vill. Titta, känna, upptäcka, smaka, lära sig. Inte ska jag hänga över henne ständigt och hindra henne. Däremot är jag väldigt vaksam och håller koll på henne hela tiden så att ingenting farligt händer, men försöker göra det så att hon inte märker det.
Det kanske är dags att bestämt lära henne att man inte äter saker från marken? Jag tyckte väl inte att det är det ultimata att sitta på golvet och äta snacks från det, men kära nån, det är ju inte FARLIGT om hon får ett hundhår eller något smutskorn i sig!