Bra saker!

I går var en sådan bra dag!
Glad dag!
Viktigaste anledningen var läkarbesöket, Blodprovet, som förmiddagen inleds med, är aldrig kul. Disa tar det inte särskilt bra. Inte jag heller. Men sedan gick vi och åt frukost på en bar i närheten, därefter en promenad så att Disa skulle somna i vagnen, vilket hon gjorde. Vi kom tillbaka till avdelningen en halvtimme efter läkartiden vi fått, men jag har lärt mig nu att tiden på pappret inte har någon betydelse (barnen kommer intill i den ordning de har tagit prover), och mycket riktigt, vi fick vänta två timmar. Disa sov nästan hela tiden och jag hann läsa och äta saltlakrits i lugn och ro.
Till slut var det bara Disa och en liten kille på en fyra år max som väntade på samma läkare. Den lille killen har leukemi. Leukemi som har varit min skräck ända sedan vi började gå på kontroller hos onkologen för Disas låga immunförsvar. Det var sagt att om det inte skulle ha rättat till sig till ettårsdagen skulle det behövas göras en grundlig utredning... men det var bra! Disas immunförsvar är bra!!!
Men kan inte låta bli att tänka på den lille killen med munskyddet.

Något annat fantastiskt är att ett par av våra bästa vänner ska få barn när som helst. I går skrevs L in på sjukhuset för igångsättning. Mycket spänd förväntan hela dagen. Samtidigt oro för L som måste vara ensam under hela värkarbetet. På det sjukhuset får partnern inte vara med.

Fler bra saker:
En av Jesús nya kollegor ska ta sig an vår dator som är proppfull med virus.
Pipen kom hem från sin semester hos Jesús föräldrar. Pipen var glad, jag var glad, men gladast var lilla Disa, som frustrerat försökte komma åt den ständigt undflyende katten. Pipen tycker inte ett dugg mer om henne nu än när hon var nyfödd.
Det verkar som att Jesús kommer att trivas på den nya skolan. Förra året var inget bra år.

Nikki kom för att vi skulle baka kanelbullar till de snart nyblivna föräldrarna som jag nämnde ovan. I praktiken innebar det att jag bakade och hon gjorde allt för att distrahera en mycket klängig, gnällig liten flicka. Måtte detta vara en fas som snart går över.
Det blev ett panik-bak. Jag har aldrig bakat ut bullar så snabbt. Var tvungen att avsluta baket så fort jag kunde.



Återigen svårt att få Disa att somna. När hon till slut somnade vid 24-tiden var jag slut. Trött av att inte ha fått någon vilopaus, av min vilda unge som gör kullerbyttor på de mest farliga platser och skulle slå sig fördärvad om jag inte vore med henne. Och så trött av tanken att behöva städa innan läggdags (slänga använda blöjor som jag hittar liggandes på olika platser i bostaden. plocka upp kex och halväten bulle från golv och soffa innan jag trampar på det som det salivkladdiga brödet innan, plocka upp leksaker, urrivna böcker ur bokhyllan och de cd-skivor som D lekt med, och allt hon hävt ner från lilla hyllan. Matsalsbordet ska städas efter bullbaket, mjölet, socker, deg...
Det är så mycket att jag inte tar mig för någonting, jag blir stresad över att veta hur lite jag kommer att sova och sätter mig och bloggar istället.