Besök på förlossningen

Eftersom barnmorskan är ganska opsykologisk gav ett par av er rådet att hälsa på på sjukhuset i förväg.
Vi gjorde så.
Jag ringde den svenska gynekologen som jag fick nummer av under ett besök där, och vi fick komma på lördagen när hon jobbade.
Så himla bra.
Efter en timmes rundvandring och prat känns allt lugnare.

Vi fick veta precis hur allt ska gå till.
Först måste jag in på högriskmottagningen för att kolla barnets hjärtljud och eventuella värkar under en 40 minuter, sedan få kanyl i armen (hu!) och första tabletten för att starta förlossningen.
Där får Jesús inte vara med.
Därefter får vi båda ett rum där vi ska vara medan vi väntar på värkarna. Om ingenting händer på fyra-fem timmar får jag en ny tablett. och ytterligare en fyra timmar senare om inget händer.
Sedan lämnas jag ifred för en vilodag, innan nya försök gör på lördagen. Senast på söndagen kommer barnet ut, och om det dröjer så länge blir det kejsarsnitt.
Med lite tur går det snabbt, men troligare, eftersom det är första barnet, är att det tar tid så vi ska ta med böcker, musik och grejer.
Om jag vill ha sällskap när Jesús sticker iväg och äter kan vi be någon komma, det får bara inte vara mer än en person med mig där.

När värkarna blir outhärdliga körs jag iväg genom den läskiga korridoren och får epidural, där får J inte heller vara med. Sedan tillbaka till rummet.
När det är dags för krystvärkar körs jag iväg igen till det otäckaste rummet som liknar en operationssal, med en hög stol som ser ut som en gynstol (förlossningssäng kallas det väl, men det är sannerligen inte en säng), med en papperskorg under (jo vi hade tid att lägga märke till detaljer). Där ska barnet födas. Där får J vara med, så länge allt flyter på och ingen sugklocka eller andra instrument användas, eller om det blir läge för kejsarsnitt, då får han också vänta utanför.

Sedan blir det så kallat uppvakningsrum ett par timmar, och därefter rummet i en annan korridor där vi får stanna i två tre dagar innan vi får åka hem igen.

På torsdag är det dags...