"Men ni har bara ett efternamn?"

Igår förmiddag ringde en dam för att bekräfta att jag har tid på sjukhuset nästa vecka, och för att kontrollera om kollegorna skrivit rätt namn på mig.
- Annika sa du. Hur stavar du det?
- A -N -N-I-K-A.
- Dubbel-N?
- Ja.
- Och K?
- Ja.
- Jaha. Bra. Hur stavar du Elwing?
- E-L-W-I-N-G.
- E-L-W-I-N-C?
- Nej, G. G på slutet. G som i...
- G alltså?
- Ja.
- Och W?
- Ja.
- Du vet, vi använder sällan den bokstaven i spanskan.
- Nej, jag vet.
- Annika... Är Annika efternamnet?
- Nej, Elwing.
- Bara Elwing?
- Ja, vi brukar bara ha ett efternamn i Sverige.
- Jaså. Inte här. Här får vi efternamn från både mamman och pappan.
- Jag vet. Det är bättre. Bättre än i Sverige. I Sverige brukar vi dessutom få pappans efternamn.
- Man kan byta efternamn. Jag har flera kompisar som har gjort det. En väninna bytte bort sin pappas efternamn. Han behandlade henne och hennes mamma mycket illa. Så hon ville inte ha något med honom att göra, ville radera ut allt som förknippades med honom ur sitt liv.
- Jag förstår att han förtjänade det.
- Det gjorde han. Hm... Här står det Madeleine Christina också. Hur stavar du...
- Nej nej, strunta i dem, de behövs inte. Jag använder inte de namnen. Jag bara heter så. Fast egentligen heter jag Annika. Annika Elwing. Vi har många namn i Sverige men vi använder inte alla.
- Men ni har bara ett efternamn?
- Ja, de flesta. Fast en del har två, eller fler. Det är jättejobbigt om man fotograferar en familj och alla har olika efternamn och så måste man skriva ned alla namn.
- Jaja. Hur var det nu, Christin...
- Det är säkert, de behövs inte, de är onödiga.
- Okej då. Du är välkommen nästa vecka. Tredje våningen, till vänster om hissen som sagt.
- Okej. Tack då.
- Hej då.